Spontanidrott

Tisdag, 21 September 1999

Spontanidrott var ett begrepp som inte fanns när jag växte upp. Men det myntades för ett par år sedan. Idrottsrörelsen arrangerade då dagar för att ungdomar skulle börja spela boll och annat.

Hur spontant är det att arrangera?
Uppfödd i Risatorp(Svältåsen) under 60-talet fanns inte dessa problem. RIOS fanns då, Risatorp Idrott och Sport. Fyndigt värre.
Lag med massa spelare, tränare, doktor och vattenbärare. Allt fixat av oss ungar själva. Det var spontanidrott!

RIOS mötte lag från hela Ronneby. Olika bostadsområden tävlade emot varandra och tabeller med aktuella ställningar gjordes. Det var helt enkelt hur mycket jobb som helst. Men det var kul och inspirerande. Ingen ballade ur.
Man ställde upp för laget och sitt bostadsområde.

RIOS hade många bra spelare. Här spelade flera som sedan skulle bli riktigt bra i hockey, Leif Ohlsson för att ta ett exempel. På bollsidan fanns Per-Roger "Bigge" Palmqvist.

Att idrottsrörelsen då försöker väcka liv i den spontana idrotten igen är bra. Men inte sättet på hur det ska ske. Saken är ju den att bollspel och annat ofta är förbjudet i många områden. Numera ska det vara stora fotbollsplaner, tennisplaner och annat. Allt detta fixat och klart av vuxna. Då blir det liksom inte kul längre, om ni förstår vad jag menar.

I RIOS spelade man och tränade i den lilla centralt belägna parken, mitt i Risatorp. Till mycket förtret för närboende. De fick ju sina blomster stukade i rabatterna. Idag tror jag de hade varit fan så glada om barnen engagerat sig som vi gjorde. Ena målet var två planterade björkar på lagom avstånd från varandra. Det andra målet var ett par stenar. Men en fotbollsplan fixades sedan fram. Då försvann också spontaniteten. Det var inte roligt längre.
Vad säger det? Fundera.