Läktar-domare

Söndag, 10 Oktober 1999

Med facit i hand är det lätt att döma.
Den franske domaren vid namn Sars sitter på alla fotbollsälskares näthinna som bästa hatobjekt. Inte bara för att han är domare. Utan för hans misstag.

Först var det AIK som drabbades, därefter under loppet av en enda vecka, gjorde han grodor i två andra internationella matcher. Sars sågades längs med fotknölarna.
Cementklump i fötterna och ståplats i nån havsvik, tycktes vara det enda alternativet efter allt eftersnack.

Det här är ett allvarligt problem. Inte så mycket att det kan bli fel. Utan alla dessa attacker på domarkåren. Jag vill fan inte byta med dem.
Okej, på låg nivå kan ju vem som helst blåsa i pipan.
Men tänk på de stora matcherna. Ett domarmisstag kan kosta den enskilda klubben flera miljoner. Är det rimligt, egentligen?
Nej, inte fan kan det vara det.

I många sporter blir det sällan eftersnack på domarnas insatser. Hur är det möjligt? Ta basket som exempel. Och där snackar vi också stora pengar som finns i potten. Men hur kommer det sig att det sällan blir efterdyningar?
Ingen kan säga att fotboll eller ishockey är mer fysisk och snabbare sport än basket eller handboll.
Tvärtom, säger jag, efter ha upplevt spelare som knappt behövt duscha efter match.
Alltså, förutsättningarna är ungefär desamma för en domare. Spelet är snabbt och fysiskt. Men domarnas status skiljer sig markant åt.

I fotboll och hockey finns ingen domarstatus. Vid varje domslut blir det tjabb. Just nu upplever jag det vara värst inom fotbollen. Och jag blir innerligt trött. Jag är där för att underhållas, se bra spel, inte lyssna på frustrerade tränare och spelare som gnäller och skriker könsord.
Visst i stridens hetta kan ibland fällas ord som man sedan ångrar.
Men, det rättfärdigar på intet sätt beteendet på våra sportarenor. Finns det ingen som helst charmkurs att skicka dessa gaphalsar till?
Något för SISU att bita i kanske?

Till slut det bästa med allt. De klarsyntaste domarna sitter på läktarna eller i TV-soffan, typ jag. Vi får se exklusiva bilder på situationer, videoupptagningar etc på kritiska bedömningar.
Även då kan det vara svårt att se om det är straff eller inte.
Att då vara domare och blåsa i rätta sekunden är inte lätt. Men gnälla som expertis på läktare tillhör. Vi ska bara lusa ner domarna.

Jag menar: att döma är inte svart eller vitt. Här finns ett helt spektrum emellan.
Det kallas bedömning.
Och det är precis det som domarna gör.
Exakt detsamma som du själv från läktaren – eller spelplan - så var försiktig innan du vrålar.