Den kom springande mot mig.
En häst!
På gång- och cykelbanan rakt emot mig.
Ingen ryttare eller lieman såg jag i närheten.
- Såja, såja. Lilla gubben, ta det lugnt, sa jag.
Jag sa det till hästen, men menade kanske mest mig själv.
Då var det 50 meter mellan oss.
Jag ville inte skrämma kraken mer än nödvändigt. Den tänkte inte stanna, insåg jag. Så med ett vigt hopp är jag i en isvall.
Liknar mest ett lavalandskap som Lanzarote. Trillar man här, så slår man ihjäl sig.
Hästen passerade frustande och med spärrande blick. Panikslagen, helt enkelt.
Näsborrar så uppförstorade att tennisbollar hade rymts där.
Lyckligtvis kommer ingen bil. Trafiken tycks ligga nere när detta händer.
Efter 250 meter stannar hästen. Den ser ett par hästkamrater gå i en hage.
Jag tar upp jakten mot hästen. Vad jag skulle göra vet jag ju inte. Men nåt.
En bil passerar mig. Hinner inte vifta och varna om den oroliga hästen. Tjejen som passerar i bil ser hästen och stannar.
När jag kommer fram har tjejen lyckats tygla hästen och lossat nåt som satt dumt. Det blödde visst lite nånstans också.
Åhh, så skönt att det var en hästvan tjej, tänkte jag.
Själv är jag rädd för hästar.
Efter ytterligare nån minut kommer en stor buss och släpper av en tjej med ridhjälm.
Hon var helt oskadd, som tur väl var. Och hästen kom nu till sin rätta ägare.
Denna gång slutade det lyckligt.
Jag var glad över att ingen av de dårar som brukar passera mig på vägen var ute och körde.
Till sist undrar jag lite över sporten trav.
Är det inte på tiden att den kusk och den häst som springer fortast i mål ska vinna?
Om det sen sker i trav, skritt eller galopp, vad har det för betydelse?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar