Satans skit också!
Nu går jag verkligen in i mörkret.
Förra veckan dog hux flux en väns mamma.
Verkligen som en blixt från klarblå.
Och nu i måndags dog en vän.
Jag och många med mig, har egentligen bara väntat.
Men, det känns ändå så frustrerande.
Han dog 47 år år ung i ALS.
Våra vägar korsades genom livet i den lilla håla vi bor i.
Först tror jag vi träffades under gymnasietiden. Vi är ju lika unga.
Senare i livet kom han till att bli målvakt i den lokala hockeyklubben.
Och lite senare även ledare i hockeyn och ytterligare lite senare ledare i handboll.
Det var som ledare i hockeyn och handboll vi kom till att snacka mest.
Jag var lokal sportreporter och vi dryftade idrottens villkor.
Vi hade många samtal under ett antal intensiva år.
Sedan blev vi lite av kollegor.
Jobbade nära varandra och vi hjälpte till med att hitta lösningar på arbetet.
Det omöjliga gjordes möjligt.
Vi hittade alltid lösningar.
Och när de tunga uppdragen med någon utredning skulle fram, hjälptes vi åt.
Bollade lite mellan oss.
Tyvärr fick jag slut från arbetsplatsen, efter några år, men kollegan jobbade vidare.
Hans ena ben hängde inte riktigt med när han gick.
Det liksom "släpade" efter.
Vi skojade om idrottsskada.
- Hö-hö, farligt idrotta, sa jag.
Vi skrattade och skrockade.
Efter ett tag visade det sig att han drabbats av ALS.
Vi skrattade inte mer.
Han flyttade till grannstaden, där jag då faktiskt arbetade.
Jag ville träffa honom. Han ville inte.
Det skulle bli för känslosamt, meddelande han mig i mail.
Det är nu snart två år sedan, eller mer.
För mig var han en ledare.
Både på arbetsplatsen och inom idrotten.
Ett föredöme på många områden.
Nu är han borta och jag har verkligen sorg.
Kvar finns alla förbannat roliga minnen.
Tack, för att jag fick uppleva dem!
Mina tankar finns med familjen!
Ni som varit så starka under sjukdomsperioden och stöttat er man, som hustru, eller pappa, som döttrar.
Ni är bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar