Mot högre höjder

Glöm inte sätta fram stegen i nästa vecka till sotaren.
Det var min fars sista ord innan han och morsan drog på utlandssemester.

Jodå, det skulle jag väl komma ihåg.
Antecknade i min kalender och allt.

Så dagen innan sotaren skulle upp på taket är jag där och halar fram stegen.
Samtidigt blir jag lite intresserad av att se hur det ser ut där uppe.
Men mitt problem är att jag höjdrädd!
Klarar knappt stå på en köksstol, ens.

Jag vet att sånt kan övervinnas, hade jag läst.
Hmm...varför inte prova upp till takkanten nu då!

Upp på stegen med skakiga ben gick jag.
Spanande in stuprännan lite, stod där och liksom skulle se om jag blev van vid höjden.
Innan jag vet ordet av har jag kravlat mig upp på taket.
Håller stenhårt, så knogarna vitnar....

Jag ser skorstenen framför mig, den är mitt mål.
Tittar bara uppåt, för neråt ska man inte titta, heter det.
Efter en lång tid når jag mitt mål.

Väl där gör jag en dumhet.
Ställer mig upp!
Jisses, vilken höjd alltså.
Det svartnar framför ögonen och jag knäar ner.

Genomsvettig och med hjärtklappning ála Ulf Dahlén, börjar min mödosamma resa mot marken.
Fast jag trillar inte, utan vill ju klättra ner.

Närmar mig försiktigt stegen.
Då blir det problem, stora såna.
Hur jag än gör så kommer jag fan inte över till stegen.
Funderar på att kasta mig ut och hoppa...

Svetten lackar...
Jag halvligger på taket och försöker åla mig fram på alla möjliga sätt.
Näe, stegdjävulen når jag inte.
På nåt sätt förmår inte min kropp att styra sig alls.
Det blir tvärnit.

Så där håller jag på i nästan en timme!
På nåt märkligt sätt, som jag ännu inte vet hur, lyckades jag komma ner.

Länge var detta en hemlighet.
I alla fall tills förra månaden.
Gubben till farsa och jag pratade om höjder.
Han vet att jag är höjdrädd.
Då berättade jag för honom vad som hade hänt 15 år tidigare.

- Ja du, sa han. Det hände även mig första gången jag var uppe på taket.
- Om jag varit osäker innan på om du är min son, så börjar jag bli allt mer säker på att du är min son nu.