Åt helvete med Karlsson

Var inne i min lilla lokala affär häromdan. Är där varje dag för att just gynna det lokala lilla och småskaliga.

Framme vid kassan står en kund som jag känner igen.

- Hallå Jonas, vrålar jag så alla verkligen kan höra mig.
Eftersom jag långt borta, bäst att ta i med rösten tänkte jag.

Killen tittar till åt mitt håll. Kassörskan verkar ha tappat fattningen, förlåt räkningen, ska det givetvis vara.
Jag kommer närmare.

Och inte fan är det Jonas.
- Men du är ju inte Jonas, utbrister jag.
- Nä, säger den stackars kunden.
- Jisses, så lik du är en som heter Jonas, förklarar jag urskuldande.
Kassörskan skrattar gott.

Kunden går ut och undrar  nog vad i helvete som pågår.

Jag undrar faktiskt desamma. Sanningen är mina ögon. Jag ser allt sämre. Folk måste nästan springa på mig för att jag ska våga hälsa.

Om en vän går på andra sidan trottoaren, så är det inte säkert jag ser vem det är ens.
Pinsamt?
Nja, men skitjobbigt att inte se så bra.

Det värsta är att vissa dagar är synen bättre, andra sämre. Hur det kan variera så har jag ingen aning om.

Sköldkörteln, säger nån.
Får nog ta ett test och se vad som händer i min kropp.

Synundersökningen sa i alla fall att jag inte behöver operera just nu!!!
Och innan det ändå kan komma ifråga måste sköldkörteln kollas.

Det fick jag reda på för snart ett år sen. Inte har jag beställt tid för en koll, inte.
Jag är nog lite rädd för att värdena ska visa sig vara helt åt helvete.

Snart ser jag inte heller att fotografera. Mitt allt!

HJÄLP JAG ÄR FAKTISKT RÄDD!