Killen är 15 år.
Han kommer ursprungligen från Irak.
Han kom hit som flykting för tre år sen.
Tuff som en bandyboll sätter han skräck i de flesta.
På skolan, på fritiden, är det han som regerar.
Han snackar mycket med mig.
- Vet du vad vi gjorde innan vi gick till skolan i mitt hemland? undrar han en dag.
- Öhh, näää, säger jag.
- Vi kastade sten. Vi höll på hela vägen till skolan, kasta sten. Alla stenar vi hittade kastades, säger han.
- Och vet du vad vi gjorde efter skolan? frågar han.
- Näää, säger jag och drar ut på svaret.
- Vi kastade sten, hela tiden kastade vi sten. Vi gjorde aldrig annat än vara i skolan och sen kasta sten, säger han.
- Varför då? undrar jag.
Jag får inget svar.
- Var ni arga på nåt? försöker jag.
Han bara rycker på axlarna.
- Våld föder våld, säger jag.
- Ni måste på nåt sätt få utlopp för era inre aggresioner. Och då tror jag ni kastade sten.
- I Sverige kan ungdomar få utlopp för sina känslor genom andra metoder. Boxning, idrott över huvudtaget. Anledningen till varför man är förbannad varierar givetvis, men symptomen är densamma.
- Ut ska skiten! säger jag.
- Du är bra att prata med, säger killen.
- Varför har ingen sagt så här innan? frågar han.
Jag är fortfarande skyldig honom ett svar.
Men jag har inget att ge.
Kan bara vara där när han vill snacka.
Eller gå emellan när han söker sig fram för att ställa till bråk med andra i hans omgivning.
Men svaret?
Ja, det satans svaret kan jag ju inte hitta.
Likt en sten vill jag den falla från mitt hjärta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar