Att ta en bild

Har fått en del synpunkter på bilden som finns i min blogg.
Negativa och positiva.
Kritik är alltid bra.

Här kommer snabb-faq:
Är det du?
Svar: Ja, det är jag.

Vem har fotograferat?
Svar: Det har jag. Det är ett självporträtt.


Är man dåre så är man. Då kan det bli såna här bilder.
Inte ens min egen morsa kunde gissa att det var jag.
Hon borde väl sett?

Nädå. Och bilden har fått massiv kritik.
En del tror det är fingrar, andra potatis...
Skit samma.

Upprinnelsen till bilden är speciell. Ja, mycket speciell.
Allt började den där förbannade dagen jag var ute och traskade i naturen.
Gick tre mil på sex timmar med packning, 25-30 grader varmt.
Väl hemma in i duschen och då kom upptäckten.

Fyra äckliga fästingar på benen och tre i skallen!
Jag hatar dessa djur.
När jag plockade bort dem på benet så spydde jag!

I skallen var det marigt att bli av med dem.
Eftersom håret också var längre då, så tyckte jag till slut
att det fanns fästingar överallt.
Vad göra?

Ja, fram med klippmaskinen.
Raka utan bara den.
Lättare kolla att alla fästingar är borta liksom.
Raka, raka....

När jag sedan kolla in resultatet kommer en plötslig bildidé farande genom den nyrakade skallen.
Bilden ser du här.
Men tanken var att man skulle se vatten under, som krusningar.

Var tar man en sån bild?
Torgfontänen? Knappast.
Men den intilliggande skogssjön måste fungera ju.
Styrkt med två snapsar gammeldansk drar jag ut i sommarskymningen.

På stranden är det fullt med folk.
Skit också!
Går vidare till jag hittar en undanskymd plats.
Vadar ut i vattnet.

Tar lite bilder med kameran över skallen.
Inte bra. Man ser liksom inte vattnet.
Det rör sig inte.
Så jag ställer mig på en fot.
Låter den andra plaska lite.
Krusa då, tänker jag.

Och visst, nu syntes nåt på bilderna.
Det blir nog fan bra detta, tänker jag.
Efter en halvtimme är jag nöjd.

Börjar vandra hemåt.
Går förbi stranden igen.
Det doftar grillos.

En liten knatte springer fram till sin pappa och utbrister:
- Pappa, pappa! Det var han jag såg, säger pojken och pekar på mig.
Pappan hyssjar sitt barn, vänligt och bestämt.
Blickarna från alla följer mig.

Fan, jag nästan rusar fram.
Fattas bara att de ringer polisen också....
Men hem kom jag.
Ingen polis med fångtröja heller.

Och bilden fick inte direkt det utseende jag hoppats på.
Krusningarna blev inte bra.

Men nu är det snart sommar igen.
Och då kanske jag gör ett nytt försök.
Så, snälla ring inte nån psykiater.
Det är ju bara jag som plåtar!