Skrik på hjälp!

- Om mina föräldrar fick veta vad jag gör med min dator, så skulle de svimma!

Det säger en 16-årig tjej till mig.
Hon har kommit i kontakt med mig för att ta modellbilder.

Jag kommer givetvis inte plåta henne, så enkelt är det.
Oavsett om föräldrarna tycker det är okej.
18 år är min gräns, men jag får inte heller så många uppdrag. Fast jag tar hellre få och att de känns rätt…

Hur just den här flickan lyckats hitta lilla mig, får jag en förklaring till. Den går via en kompis, kompis morsa och så vidare. Precis så krokigt som det ska vara innan två människor möts.

Men det är när vi sitter och samtalar med varandra som jag inser att hela skiten är uppochner.

Varför i hela fridens namn ska en snygg 16-åring behöva förnedra sig?
Ja, det blir ett smått kaotiskt samtal, måste jag säga. Vi får lämna fikastället och går en lång promenad istället.

Alla mina frågor är så många. Och hon svarar verkligen. Jag blir paff. Hon har blivit lurad av massa killar som plåtat och sen lagt ut bilder på internet. Bilder som för alltid kommer finnas kvar.

Några är fina och vackra, några mindre smickrande.
Var behovet kommer över att synas är för mig kärnfrågan.
Hon vet inte svaret, men det är den fråga som jag kommer att brottas med under över månads tid på heltid.

Själv är jag född på tidigt 60-tal och gubbe numera. Men då skulle man inte synas.

Nu ska alla synas. Och det tycks kvitta hur man gör, bara man syns. Man kan ha sex i tv, pissa ute nånstans, visa pattar eller snopp osv.

Listan kan vara lång för att synas.
Förnedring kallar jag det.

Den här flickans berättelse kan inte vara ett undantag. Jag tror den är precis som många andra unga flickors just nu. Hon bloggar, hon tar bilder av sig själv, oftast lättklädd och utmanande.
Förnedring kallar jag det.

Hon vill bara synas.
Men frågan kvarstår: Varför?

Vi skiljs åt. Vi ger varandra varsin kram.
Dagen efter ringer hon igen. Hon har funderat, säger hon. Hon undrar varför jag ställde så många jobbiga frågor.
Jag vill ju veta varför du måste synas, menade jag.

Det känns så fel att i så tidig ålder exponera sig på detta viset. Man kan komma att ångra sig senare, menade jag.
Samtidigt menade jag att just själva anledningen är roten till nåt.

Vi bestämde ny träff. Hon ville prata mera, sa hon.
Med kaffe och choklad och tjocka grillkorvar i ryggsäcken går vi till ett ställe och gör upp eld. Vi pratar, vi pratar i fyra långa timmar som kändes som fem minuter.

Innan vi skiljs säger hon:
- Du, så här länge har jag aldrig pratat med någon vuxen. Tack! Sen får jag bamsekramen.

Hennes blogg är sedan två veckor borta. Hon vill inte att jag berättar för hennes föräldrar om vårt möte. Men hon vill inte heller släppa kontakten med mig.

Hennes mailadress är ändrad och hon har nu startat upp en ny kontaktyta. Inget mer fjantande framför en webkamera här inte, som hon själv säger.

Vi har ringt eller träffat vandra i över sex veckor nu. På nåt sätt har jag blivit en extrapappa för henne.

Hon sa så själv. Och det var kanske det som gjorde att jag började ana svaret på frågan: Varför man ska synas?
Svaret är bristen på vuxna.

Föräldrar i karriären som sätter jobbet före nåt annat, köper sig fria mot sina barn med prylar, utelämnar dem till ett märkligt liv.

Nä, vi har alla ett ansvar för barnen. Allra störst har de som satt dem till världen.