Bilturen

Tänk att det är vinter och tänk att folk aldrig lär sig!
Tänker jag när jag kyper fram i min lilla bil.
Väglaget är minst sagt halt.
Hastigheten är 30-40 km Och det är klart som fan att en del inte fattar att det är halt!

De kör om av bara den och tycks ha bråttom. Bråttom till himlen, tänker jag.
Jag håller praktiskt taget tummarna för dessa dårar som kör förbi mig.
Är ute mitt i skogen och här vill man inte råka illa ut.

Efter ett par kilomter ser jag en bil som ligger i diket. Jag känner igen den också.
Jag stannar, bilen sladdar till och jag får ett litet kast när jag ska bromsa.
Hoppar ur bilen och håller på att slå ihjäl mig, snorhalt.
Omtumlad kommer jag ner i diket mot bilen.

Plockar fram mobilen, gör mig redo att ringa.
Sliter upp bildörren och ser en avsvimmad kvinna som sitter där.
Hon andas i alla fall och allt verkar okej så långt.

Nu gäller bara att hitta täckning på mobilhelvetet också. Jag tänker nämligen larma och gör inte som flertalet andra, bara kör förbi.
Efter mycket om och men får jag kontakt. Och meddelar att jag vet inte var jag är, men körde si och så...
Ja, ni fattar. Hur fan ska man kunna veta var man är också?
Snacka om att ställa krav.

Jaha, batteriet i mobilen börjar skrika också. Jag rabblar på och ber att de får återkomma senare.
Jo, jag ska stanna på plats tills hjälp kommer.
Min bil står och blinkar med alla lampor som varning till andra.
Men det hjälper föga.
En kommer i ganska bra fart och tror sig hinna veja och bromsa på typ en meter.
Ett jättekast och vips ner i diket på andra sidan.

Där står man livrädd och tänker att det kunde gått fan så illa.
Jag tar mig till bilen.
En förskräckt gubbe tittar fram. Kritvit i ansiktet.
Har du slagit dig, undrar jag.
Näe!
Okej, ta det lugnt bara.
Följ med här, säger jag.

Vi sätter oss i min bil. Han får lite kaffe från termosen, sen går jag ner och spanar på kvinnan, slänger över en filt också.
Efter en halvtimme kommer polisen, de ringer per omgående larmcentralen och ger exakt position.
Här skulle ju bara vara en bil? undrar en polis.
Jepp, men nu är det två. Värst är det med kvinnan här nere och en gubbe sitter i min bil, inte skadad men chockad.

Ambulansen kommer, en av männen slår omkull på gatan. Stukar troligen ena handen.
En av poliserna ringer nån och säger att här måste genast grusas och saltas.

Vilken pärs! Jag är helt slut när jag sätter mig i bilen. Jag kör hem.
Trött och har ingen lust alls att ge mig ut på vandringsäventyret längre.
Kaffet är också slut sedan jag delat med mig till polis- och ambulansmän.