The loosers longue

Snacka om looser.
Det är jag i ett nötskal.
Detta vet ni alla som läst och känner till mig lite.

Men häromveckan blev det lite vinst i alla fall. 30.0000 på två.
Ganska hyfsat.
På vaddå?
Öh...jaså....joker...men ändå....

Loosern i mig kom tillbaka när det var dags för att titta på konsert med Winnerbäck. Ingen skugga ska falla över han eller vad som skedde på scen.
Detta är mer en recension över vid sidan om....

När ni läser detta har ni säkert läst om hur bra allt var.

Bull, säger jag, och gjorde en JO-anmälan!

Som den looser jag är så köpte jag biljett innan konserten. De kunde ju vara slutsålda, typ.
Betalade över internet och hämtade biljett hos ATG-ombud.

Väl framme vid entrén var det typ 200 meter kö. Tjoho. Lerigt, sandaler av plast...
Men fram kom jag.
Och där står en och vinkar fram till ett bord.
- Kom här. Lägg väskan där.
Terrorvarning!!!!!!!!
Va, fasen nu då, tänkte jag.

Han knäppte upp ett lås på min axelväska.
- Stopp. Jag har ett par ölburkar där, sa jag.
- Okej, lägg dem i (sop)tunnan här, sa han.
- Va? Jag har betalat 340 spänn, ingen sa nåt om detta då, menade jag.
- Såna är reglerna, sa han.
- Okej, sa jag. Knycklade ihop min entrébiljett och slängde den i tunnan istället.
- Ta den, sa jag och gick.

Jag är faktiskt inte van vid såna här arrangemang och kanske jag överreagerade.
Den som nekade mig såg mig säkert inte som aggresiv, hoppas jag. I så fall ber jag verkligen om ursäkt. Jag vet nämligen inte att det är hans fel.
Utan ett duktigt systemfel.
Här fanns föreningsfolk ute för att hålla koll.

På konsertområdet är man van vid att kunna slänga ut en filt. Tugga lite kyckling och svälja ner med vin eller öl. Inget konstigt alls.

Folk säger då: på konserter gäller andra regler.
Jaså, är typ, mitt svar.
Jag har trots allt sett en del konserter.
I England, Danmark, Holland, Tyskland, Belgien, forna Jugoslavien, Grekland, Turkiet och några andra länder.
Där har tydliga regler talat om vad som gäller.

Men det är bara i landet lagom Sverige jag varit om något liknande.
Som journalist/frilans under cirka 22 år blev jag stoppad tre gånger för visitering i min väska.
Samtliga gånger skulle jag ta bilder.
Samtliga gånger gick jag där ifrån. Utan bilder.
Samtliga tre gånger blev inte redaktionerna glada. (Men det är en annan story det. Blev de lite sura och reagerade var jag i det närmaste glad. De sa nämligen aldrig att nåt var bra, även när det var in i h-e bra).

Den principen håller jag fortfarande på.
Om inget annat anges.

För f-n...ni måste ange vad som gäller innanför det stängslade området.
Får jag inga pekpinnar, regler eller vad ni vill kalla det för, så kommer jag protestera.
Och det gör jag genom min JO-anmälan.

Jag köpte grisen i säcken.

Fast....looser är ju jag.
Så vad har jag att vänta....

Insättning

Den 27:e!
Jippie! Pengar kommer in på kontot.
Fullt med köer överallt.
Folk har tydligen bara pengar en gång i månaden.
Hur de klarar resterande dagar vet i fan.

Idag skulle jag sätta in pengar för ovanlighetens skull.
Det var den enda maskinen som stod ledig, kan jag också upplysa.
Med en hela packe pengar gick jag till verket.
Pinkoder hit och sedlar dit.

Det rasslade och rasslade, räknades av bara den.
Sen spottar den eländiga maskinen ut över hälften av sedlarna!
Va fan.

Gjorde om det hela.
Men icke. Samma visa fast nu ville maskinen inte ha några av mina sedlar alls.
Skam den som ger sig. På försök tre gick det ungefär lika bra som under försök två.
Skit också.
- Vil inte bankdjäveln ha mina pengar, muttrade jag och flög in på kontoret.
En dam flyttade sig i all hast när jag förbannad kastade mig in.

Väl där inne var det bara till att sitta ner och tat lugnt. Massa folk före, ta en lapp, se glad ut.
Det blev min tur, tids nog.
Jag förklarade.
Ville ju sätta in lite här...
- Ja, och efter två försök gav jag upp, sa jag.
- Den är lite känslig den där apparaten. Minsta lilla skrynklighet och det går inte, förklarade den förtjusande blondinen bakom disken.

Och då kan avslöja att jag inte riktigt tänkte på samma apparat som blondinen.
Fick bita mig i läppen för att inte brista ut i ett högt bullrande vrålgarv.

En bild

Bussresan

Färden gick av stapeln för några år sedan. Pendlade då dagligen till mina studier som ligger tre mil från hemorten.
Kan inte säga att jag gillade det. Var en uppoffring i tio månader att kliva upp i ottan och ta sig till bussen.

Denna tidiga morgon var jag extra trött. En förkylning var på gång i kroppen och bitvis fick jag rejäla hostanfall. Då tycker jag det är gott att suga på en Fischerman, dvs dessa enormt starka karameller. Har alltid en burk i fickan med några såna. Blivit nåt sjukt det också tydligen, lite ungefär som en nikotinslav måste ha sina cigg eller snus.

Förbannat trött kom jag in i bussen och hittade min plats. Den var alltid ledig och det verkade som om alla satt på sina ”vanliga” platser. Framför mig, på platsen där man fäller ner ett säte för att barnvagn och föräldrar ska få plats, satt den lilla gubben också som vanligt.
Med sin keps i knät och manlige kollega bredvid diskuterade de vad som skulle hända på dagens jobb.

Själv satte jag mig ordentligt till rätta i sätet, lutade mig tillbaka och stoppade in en karamell i mun. Eftersom jag gillar den starka smaken satt jag och lät den sakta smälta ner.
Lutar mig tillbaka och andas tungt genom näsan.

Mitt i detta fick jag en nysattack! Kastade mig framåt och hostar mannen rakt i skallen. Ut över flinten for en salivgegga med Fischerman-smak i!

Hela bussen tittade mot mig: jag satt där och torkade mig om munnen med dregel.
Mannen vänder sig sakta om och säger:
- Jaha, där fick jag mitt straff bara för att jag inte duschade idag. Tack för denna duschen!
Fick snabbt fram min näsduk. Visste inte vad jag skulle säga men hasplade ur mig:
- Nja, jag tyckte bara att du skulle vara fin till jobbet. Ville bara vaxa upp flinten lite.
Och tog sedan näsduken och gned på hans flint!

Mannen tittade först storögt, gapskrattade sedan med världens härliga skratt. Ett smittande skratt som fick hela bussen till att börja asgarva klockan 06.30 på morgonen.
Busschauffören undrade förstås vad som stod på. Han missade två hållplatser och var snudd när på väg i diket med oss.
Hela bussen gungade av människor som plötsligt vaknat till liv.

Och mannen träffade jag flera gånger efter den händelsen. Vi bor nämligen i samma stad.
En dag presenterades jag för hans fru och dotter!

Hela hans släkt hade hört talas om händelsen på bussen och de skrattade lika gott åt den varje gång den berättades. Så på varje fest hädanefter vill alla höra hans version av bussfärden.
Blev faktiskt hembjuden en kväll till honom och hans fru.
Vi hade skitskoj måste jag erkänna.

Lets talk

Anfall är bästa försvar, heter det ju.
Det brukar jag sällan använda mig av.
I trånga situationer som kan bli lite märkliga har jag alltid kunnat prata mig ur dem.
Men det finns givetvis händelser då inte ens det fungerar.

Men att plocka fram en kniv eller dra en knytnäve är inte min stil.
Då blir det lite av hellre fly än illa fäkta.

Fast det är ju själva fan att det numera alltid ska finnas en misstänksamhet mot allt och alla.
Jag är en person som flera gånger i veckan är ute och går. Gärna i bra skor, beroende på väderlek. Under höst och vinter kan det ju bli stora kängor.

I övrigt är jag kortklippt för det mesta. En frissa som jag själv fixar med en sån däringa elektrisk pryl. Enkelt, billigt och praktiskt.
Fint? Nä, kanske inte. Men jag går liksom inte runt med en fåfängas spegel heller.

Men just kombinationen kortklippt och kängor ger folk en bild. Jaha, rasist, eller nåt annat otäckt extremt.
Bombarjacka har jag ju förstås inte. Måste nog köpa en :-)
Folk som känner mig vet att jag inte är någon extrem i detta avseende.

Att fotografera är också bredvid detta vandrande en sak som ligger mig nära hjärtat. Jag går långa promenader i byn, storstan, vildmark, eller vad det nu kan vara.
Att då ha en kamera med sig för att stanna till och ta lite bilder är inget konstigt för mig.

För mig är allt detta en bra sak att samla mina tankar, komma ner i varv, lösa problem osv. Fotograferandet gör jag av många anledningar. En är att dokumentera.
Jag tar tidsdokument från vardagen.
Inga märkvärdigheter alls. Bara sikta och tryck, på allt som finns runt mig.

Det var just en sån fotopromenad - hmm...nytt ord lanserat av mig - som det liksom blev lite av en fnurra på tråden. Kan man lugnt påstå.

Jag tar bilder över byns torg. Vid sidan om finns lite bilparkeringar.
Från en av bilarna flyger en kille upp och ut mot mig.
- Vaffan di jora, sa han, och förmodligen var det en fråga.
- Gå en SFI-kurs, tänkte jag säga. Men svarade ungefär lika intelligent som samtalet börjat på:
- Öhhh, vaddå?

- Di inte bilderna ta föffan, sa han.
Nu är jag lite full i skratt. Killen sitter i en så kallad "kebabracer", ja, ni vet, en sån där bil som kostar runt 300 upp till 500.000. Inget tak fick den stackarn heller för sina pengar...
Parkeringen han gjort är på handkapp-plats. Och visst han kan ju vara handikappad, men då är det inte fysiskt.

- Jodå, visst fotograferar jag, säger jag stolt. Och liksom visar att det är en kamera jag har om halsen.
- Ta föffan bilder bort! vrålas nu fram.
- Vad di gjora bilderna sen.
Är nog en fråga tänker jag. Och vill liksom skämta till det för att slippa nån slags märklig stämning som nu växer fram.
- Jo, jag har en webbplats där jag publicerar bilder på alla som felparkerar.

Det föll väl liksom inte i god jord, kan man lugnt påstå. Sen blev det liksom dubbelfel i tennis när tungan slinter vidare.
- Fan du! Jag skämtar aprillo, lugna dig.

Killen är nu i ansiktet på mig. Tja, det är kanske att ta i. Han är liten och når mig till bröstet. Men uppe i varv som den värsta kanin av batterityp man sett.
- Jevfla, svennefitta! skriker han fram.
Jag säger inget.

Istället går min vandrande färd vidare och den ska ta mig till min bostad.
Killen rusar in i sin bil, utan tak. Startar och kör efter mig.
Han skriker nåt jag inte begriper.
Sen kommer flera liknande bilar - "kebabracer" - och kör mycket sakta. Alla i bilarna stirrar som tokiga på mig.

Vad nu då? Tänker jag.
Jag kommer hem och ska precis öppna porten, då stannar killen till med bilen utanför.
- Bravo! Nu veta jag vad di bor. Di få fan, säger han.
- Jag kan bjuda på en kopp kaffe om du vill, säger jag glatt.
Killen fattar inte skämt alls. Helt humorbefriad, visar det sig.
Däremot begriper hans två kompisar i baksätet bättre.

- Jag känner igenom honom. Han är inte som du tror, säger en av dem.
Sen kacklas det av bara den i bilen. Nu är det ju synd att de inte har tak på den bilen alltså. Det utbryter i det närmaste ett inbördeskrig i bilen - inbilskrig.

De två killarna från baksätet slänger sig ur bilen och den lilla sportbilen far iväg med tjutande däck likt en film från 60-talet.
- Vad hände? fick jag fram.
- Ähhh, han är rökt i skallen alltså, säger en av dem.
- Påverkad?
- Nä, nä, bara allmänt.
- Kaffe då? frågar jag.
- Jodå, det tar vi gärna.

Och kaffe drack vi. Trevligt var det också. Grabbarna kom från Kosovo. Jag berättade att jag varit där och gjort besök, visade bilder från Pristina etc. Berättade också om mina kompisar som just kommer från samma område.
Ja, vi hade faktiskt riktigt kul.

Tre dagar senare kommer de två kaffedrickande tillbaka och ringer på dörren. I bakgrunden ser jag killen med bilen.
- Han vill be om ursäkt, säger en av kaffedrickarna.
- Ehhh, inget att bry sig om. Jag har redan glömt och vet inte vad han ska be om ursäkt för, säger jag.
- Han var ju aggresiv, säger nu samme kaffedrickare.

In i lägenheten och så bryggs det ånyo kaffe.
Men denna gång blir det också Slivovic' till kaffet. Grabben med bilen har tiggt till sig en flaska av sin far.
Vi dricker av båda sorterna och njuter.

Vi har det banne mig hur trevligt som helst!
Men frågan som hänger i luften från deras sida är ändå:
- Varför slog du inte till honom när han käftade emot dig så mycket?
- Den som griper till våld visar att hans argument är slut. Om det blåser hårt, kan man antingen vända ryggen till eller bygga sig en väderkvarn, säger jag.

Jag får tre fågelholkar tillbaka. De gapar stort och jag får ta orden om och om igen. Berättar att det är kinesiska ordspråk.
Sedan denna händelse har jag i alla fall tre nyfunna vänner livet. De tutar glatt och hälsar när jag är ute. Bjuder hem mig på massa konstig mat.

Om vi öppnar våra sinnen och tar in vad som finns runt oss istället för att gå på den aggresiva stilen så skulle mycket vara vunnit.