Lets talk

Anfall är bästa försvar, heter det ju.
Det brukar jag sällan använda mig av.
I trånga situationer som kan bli lite märkliga har jag alltid kunnat prata mig ur dem.
Men det finns givetvis händelser då inte ens det fungerar.

Men att plocka fram en kniv eller dra en knytnäve är inte min stil.
Då blir det lite av hellre fly än illa fäkta.

Fast det är ju själva fan att det numera alltid ska finnas en misstänksamhet mot allt och alla.
Jag är en person som flera gånger i veckan är ute och går. Gärna i bra skor, beroende på väderlek. Under höst och vinter kan det ju bli stora kängor.

I övrigt är jag kortklippt för det mesta. En frissa som jag själv fixar med en sån däringa elektrisk pryl. Enkelt, billigt och praktiskt.
Fint? Nä, kanske inte. Men jag går liksom inte runt med en fåfängas spegel heller.

Men just kombinationen kortklippt och kängor ger folk en bild. Jaha, rasist, eller nåt annat otäckt extremt.
Bombarjacka har jag ju förstås inte. Måste nog köpa en :-)
Folk som känner mig vet att jag inte är någon extrem i detta avseende.

Att fotografera är också bredvid detta vandrande en sak som ligger mig nära hjärtat. Jag går långa promenader i byn, storstan, vildmark, eller vad det nu kan vara.
Att då ha en kamera med sig för att stanna till och ta lite bilder är inget konstigt för mig.

För mig är allt detta en bra sak att samla mina tankar, komma ner i varv, lösa problem osv. Fotograferandet gör jag av många anledningar. En är att dokumentera.
Jag tar tidsdokument från vardagen.
Inga märkvärdigheter alls. Bara sikta och tryck, på allt som finns runt mig.

Det var just en sån fotopromenad - hmm...nytt ord lanserat av mig - som det liksom blev lite av en fnurra på tråden. Kan man lugnt påstå.

Jag tar bilder över byns torg. Vid sidan om finns lite bilparkeringar.
Från en av bilarna flyger en kille upp och ut mot mig.
- Vaffan di jora, sa han, och förmodligen var det en fråga.
- Gå en SFI-kurs, tänkte jag säga. Men svarade ungefär lika intelligent som samtalet börjat på:
- Öhhh, vaddå?

- Di inte bilderna ta föffan, sa han.
Nu är jag lite full i skratt. Killen sitter i en så kallad "kebabracer", ja, ni vet, en sån där bil som kostar runt 300 upp till 500.000. Inget tak fick den stackarn heller för sina pengar...
Parkeringen han gjort är på handkapp-plats. Och visst han kan ju vara handikappad, men då är det inte fysiskt.

- Jodå, visst fotograferar jag, säger jag stolt. Och liksom visar att det är en kamera jag har om halsen.
- Ta föffan bilder bort! vrålas nu fram.
- Vad di gjora bilderna sen.
Är nog en fråga tänker jag. Och vill liksom skämta till det för att slippa nån slags märklig stämning som nu växer fram.
- Jo, jag har en webbplats där jag publicerar bilder på alla som felparkerar.

Det föll väl liksom inte i god jord, kan man lugnt påstå. Sen blev det liksom dubbelfel i tennis när tungan slinter vidare.
- Fan du! Jag skämtar aprillo, lugna dig.

Killen är nu i ansiktet på mig. Tja, det är kanske att ta i. Han är liten och når mig till bröstet. Men uppe i varv som den värsta kanin av batterityp man sett.
- Jevfla, svennefitta! skriker han fram.
Jag säger inget.

Istället går min vandrande färd vidare och den ska ta mig till min bostad.
Killen rusar in i sin bil, utan tak. Startar och kör efter mig.
Han skriker nåt jag inte begriper.
Sen kommer flera liknande bilar - "kebabracer" - och kör mycket sakta. Alla i bilarna stirrar som tokiga på mig.

Vad nu då? Tänker jag.
Jag kommer hem och ska precis öppna porten, då stannar killen till med bilen utanför.
- Bravo! Nu veta jag vad di bor. Di få fan, säger han.
- Jag kan bjuda på en kopp kaffe om du vill, säger jag glatt.
Killen fattar inte skämt alls. Helt humorbefriad, visar det sig.
Däremot begriper hans två kompisar i baksätet bättre.

- Jag känner igenom honom. Han är inte som du tror, säger en av dem.
Sen kacklas det av bara den i bilen. Nu är det ju synd att de inte har tak på den bilen alltså. Det utbryter i det närmaste ett inbördeskrig i bilen - inbilskrig.

De två killarna från baksätet slänger sig ur bilen och den lilla sportbilen far iväg med tjutande däck likt en film från 60-talet.
- Vad hände? fick jag fram.
- Ähhh, han är rökt i skallen alltså, säger en av dem.
- Påverkad?
- Nä, nä, bara allmänt.
- Kaffe då? frågar jag.
- Jodå, det tar vi gärna.

Och kaffe drack vi. Trevligt var det också. Grabbarna kom från Kosovo. Jag berättade att jag varit där och gjort besök, visade bilder från Pristina etc. Berättade också om mina kompisar som just kommer från samma område.
Ja, vi hade faktiskt riktigt kul.

Tre dagar senare kommer de två kaffedrickande tillbaka och ringer på dörren. I bakgrunden ser jag killen med bilen.
- Han vill be om ursäkt, säger en av kaffedrickarna.
- Ehhh, inget att bry sig om. Jag har redan glömt och vet inte vad han ska be om ursäkt för, säger jag.
- Han var ju aggresiv, säger nu samme kaffedrickare.

In i lägenheten och så bryggs det ånyo kaffe.
Men denna gång blir det också Slivovic' till kaffet. Grabben med bilen har tiggt till sig en flaska av sin far.
Vi dricker av båda sorterna och njuter.

Vi har det banne mig hur trevligt som helst!
Men frågan som hänger i luften från deras sida är ändå:
- Varför slog du inte till honom när han käftade emot dig så mycket?
- Den som griper till våld visar att hans argument är slut. Om det blåser hårt, kan man antingen vända ryggen till eller bygga sig en väderkvarn, säger jag.

Jag får tre fågelholkar tillbaka. De gapar stort och jag får ta orden om och om igen. Berättar att det är kinesiska ordspråk.
Sedan denna händelse har jag i alla fall tre nyfunna vänner livet. De tutar glatt och hälsar när jag är ute. Bjuder hem mig på massa konstig mat.

Om vi öppnar våra sinnen och tar in vad som finns runt oss istället för att gå på den aggresiva stilen så skulle mycket vara vunnit.