Fan också!

Jag gillar det inte alls!
Min farfar dog idag.
Redan i helgen förstod jag att det inte var bra med honom.
Min mor hade varit och besökt honom på hemmet.

Han hade viftat med ena armen, legat och rosslat, knappt kunnat andas.
Han fick smärtstillande och nåt som rensade rören.
Han somnade in, till slut.

Farfar var gammal. Han skulle bli 97 nästa månad. Så nånstans är det ju förlåtligt att han lämnat mig.
Men ändå.
Jag tyckte så mycket om gubben!

Vi brukade ta en whiskey ihop, har rest utomlands...
Ja, massa saker har jag upplevt tillsammans med honom.
En snällare gubbe och mer full i fan har nog aldrig funnits.
Djävlar så goe!

Han betydde mycket för mig. Jag var stolt över honom. Eller rättare sagt är stolt över honom.
Farfar har varit med om så mycket, berättat så oerhört mycket om sin uppväxt. Jag har lärt mig mängder av saker av honom.

Många somrar bodde jag hos farmor och farfar. De tog mig till massa ställen i landet. Vi åkte runt i bilen. Det var kul. Minnen för livet.
Farmor och farfar var så snälla!

Nu är de borta. Men de kommer ha stor plats i mitt hjärta.
Jag önskar mig bara en enda sak från min farfar.
Att jag har hans förstånd när jag blir äldre.

Ända in i det sista hade han humorn. Han hade vett att lägga av köra bil innan en riktig olycka inträffade. Han la av köra bil för nästa 20 år sen. Upprinnelsen var att han råkade backa emot en bil. Inget allvarligt alls.

Han ställde bilen direkt! Smart!
Sån vill jag också bli.
Och ha humorn med mig till sista andetaget.

Farväl, min kära farfar.
Nu tar jag en whiskey och skålar för dig, farfar!