En ledare visar sig

När jag var och grön i yrkeslivet fick jag ett fint förtroendeuppdrag i min kommun. Sopgubbarna skulle ha nytt ackord.
Jag fick i uppdrag tillsammans med sopgubbarna och anteckna varje hämtställe, antal meter, dörrar, etc.

Det tog säkert två-tre månader innan arbetet var klart. Min förman var nog lite misstänksam och trodde att de äldre sopgubbarna skulle lura mig så att de kunde få ett bättre ackord. Helt enkelt att vi la till lite extra metrar, trappsteg och dörrar.

Så en dag följer han med ut och vill se hur det hela går till. Vi börjar som vanligt och förmannen spanar in. Säger inte speciellt mycket.

Men så tar plötsligt tag i utrustningen med papper och mätinstrument, liksom för att visa hur det ska gå till.
Han mäter med cykelhjulet från tomtgränsen och tar sikte mot en dörr.

- Det är inget sopskåp där, säger sopgubben.
Förmannen rycker upp dörren.

Det vi där fick se måste varit en skräck för husägaren.
Innanför dörren är nämligen en tvättstuga. Där står en stackars icke ont anande kvinna och stryker kläder.

Så långt kunde det varit lugnt. Men hon hade minsann inte mycket till kläder på sig heller. Hennes ögon spärrades upp till tallrikar. Våra ögon spärrades också upp som tallrikar.

Förmannen slog igen dörren, så jag trodde listerna skulle flyga iväg. Han var ollonlila i ansiktet, sa ingenting.

Själv fick jag ingen luft! Skrattade så jag höll på att pissa ner mig. Sopgubben försökte hålla igen skrattsalvorna, men misslyckades kapitalt.

Vi fick helt sonika avsluta mätandet för dagen på stört. På vägen tillbaka kan jag knappt se och köra. Tårarna rinner av skratt. Denna stackars kvinna fick säkert men för livet av händelsen.

Och förmannen då? Ja, han ville aldrig mer ut och spana in mätningar eller lättklätt.