Coacher har sedan en tid tillbaka varit mycket populärt.
På min förra arbetsplats var vi först i landet med så kallade personliga coacher åt arbetslösa. Det var jag och min dåvarande chef som kom fram till detta koncept.
Sedan fick det vingar och många har arbetat och stött om det ursprungliga konceptet. Bra eller dåligt, ska ni inte fråga mig.
Men huvudtanken var då att man skulle verkligen sätta sig ner med varje individ och komma fram till bra lösningar för just den personen. Här handlade det inte alls om massa övningar i grupp eller motsvarande.
Samtidigt var det viktigt att personen själv ville framåt. Inte som nu att man skriver in folk som snart går i pension…
Arbetsmarknadspolitiken har havererat totalt med Reinfeldt.
En ungdom jag arbetade som coach för träffade jag på stan igen häromdan. Ett kärt återseende, flera år sen sist.
Jodå, första egna lägenheten och bra jobb inom databranschen. Det gick bra för killen. Vad trevligt, tyckte jag glatt.
- Sen när jag blir 30 är det delpension, sa killen.
Visst, killen är ju inte helt frisk, men va fan!
Synd och skam att vårt stenhårda samhälle numer inte tillåter lilla minsta skavank. Klarar man inte pressen så rullar man ut från bandet, här ska du fan inte vara.
I det gamla brukssamhället fick alla jobb. Och jag menar verkligen alla.
Alla arbetade bäst de kunde efter sin förmåga.
Nu ska de vara arbetslösa eller gå i pension.
Ruttet. Och vi skriver år 2009, inte 1906.
Vem ser till att dessa människor får den coachning och hjälp de verkligen behöver?
Nä, just det ingen! För detta är ju ändå människor som aldrig kommer ut i näringslivet.
Det kan ni tänka på där ni sitter och smetar in er förbannade ryska kaviar i fejset. Men kom inte och gnäll den dag det även drabbat er.
Inget tjafs då, tack. För då kommer nämligen samhällsordningen vara annorlunda.
Hoppas jag….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar