Twingly statistik

5 maj 2007

Lita på svenskfotboll.se?

Hur fungerar egentligen resultatsrapporteringen på svenskfotboll.se?
Det enda som stämmer är väl möjligen resultat och kanske vilka som dömer matchen.
(Om man hårddrar det.)

Resten kan ni lugnt bortse ifrån.
Går man in på svenskfotboll.se och vill följa resultat så kommer ni se mängder av fel.
Det är inte svenskfotboll.se som gör fel.

Utan de som rapporterar.
Publiksiffrorna är en annan sak som man verkligen också kan ifrågasätta.

Jag vet inte hur det sköts med inrapporteringen, men kan lugnt konstatera att den fungerar inte.
Möjligen, ja, kanske rent av sannolikt, är det samma mönster i varenda division.
I så fall är det skandal.

Om jag ser ett resultat och läser om vilka som gjort målen, då vill jag kunna lita på att det verkligen är så.
Nu uppkommer rent pinsamma misstag.
Spelare som aldrig varit på plats har gjort mål!

Stavingarna på alla dessa spelare är ett kapitel i sig. Jag vet hur svårt det kan vara, men jisses.
Nä, det här ska sannerligen svenskfotboll.se ha bakläxa för, eller rättare sagt, de ska läxa upp sina rapportörer.

Nu över till publiken.
Enligt de officiella uppgifterna så har i div.III sydöstra, 2033 personer sett 12 matcher. Slår vi ut den nuffran per match så blir det 170.
Inga siffror som får en att hicka till.

Nu ska dock dessa publiksiffror tas med en stor nypa salt.
Några stämmer säkert exakt, andra gör det inte.
Så därför faller statistiken direkt.

Inte kul för de som tycker statistik och andra siffror är kul att jämföra.

Jag vill verkligen lita på att det jag ser och läser under svenskfotboll.se ska vara rätt.
Eller är det är bara jag som tycker det?

Alla gör vi fel, men nu har det varit lite väl mycket för att man ska kunna förbise dem.

Bättring, skärpning för böveln!
Annars kan man lika gärna ta bort information från svenskfotboll.se.

Sopsortera

Okej, grabbar!
Nu vill jag veta.

Hur sopsorterar ni era använda kondomer?
Spola ner dem i toan gillas inte.

Så hur gör ni?

Brännbart?
Komposterbart?
Hådplast?
Mjukplast?
Eller var ska det hän?

Man vill ju liksom att de små spermierna ska hamna rätt.
Trots att de liksom hamnat i en återvändsgränd genom att lura ut dem i den där latexpåsen.

Jag tycker man kan ge dem ett värdigt avslut.
Men var?
Jag vill veta.

4 maj 2007

Djur

Att ha djur i lägenhet är inte konstigt.
Men vissa djur ska bara inte finnas där.

Jag kom på det häromnatten.
Satt i lugn och ro med vidöppen altandörr och stirrade på dumburken.

Såg bara en gigantisk skugga från tv:n av nåt som fladdrade förbi.
Va fan...håret reste sig på armarna.

Sen nåt som liksom landade nånstans i en bokhylla!

Eftersom det enda lyse jag hade på kom från tv:n, så knatade jag upp och tände.
Oj, så ljust! Jag stod liksom lite förblindad innan ögonen vant sig.

Men vad var det som flugit in då?
Jag såg ingenting, alltså jag såg ju, men inget ovanligt, alltså.
Stängde altandörren.
Satte mig och tittade lite tv igen.

Men det kändes inte bra.
I ögonvrån såg jag nåt som rörde på sig.

Upp som ett jehu från fåtöljen.
Bland böcker om deckare kröp en liten, liten fladdermus runt på ryggen av böcker.
Ganska söt, faktiskt.

Lyckades enkelt fånga in den och kunde sedan visa den vägen ut.
Men, jisses, så förbannat rädd jag hade blivit.

Det är kanske inte alltid så smart ha dörrar öppna.
Man får liksom räkna med att lite djur kan hälsa på.
Och eftersom vi lever i en ganska lugn miljö, behöver man ju inte vara rädd.
Men, fan, man blir det ändå.

En sommarkväll för många år sen kom jag hem dödstrött.
Gick raka vägen till sängen.
Ville bara sova.
Då hörde jag duvor som började "klucka".

Jag gick upp och stängde altandörren direkt.
De skulle inte få störa min sömn.

Efter tre minuter hörs duvorna igen. Lika högt som innan.
Va, fan nu då.
Upp och kolla läget.

Under soffan i vardagsrummet satt två förskrämda duvor och tittade fram.
Det tog två timmar innan jag hade fångat in dem och torkat upp duvskit i hela lägenheten.

Jag misstänker att det är därför som jag fortfarande lämnar min altandörr öppen hela dagarna.
Den enda djävla spänningen i mitt liv är vad som kommer in genom den dörren...

3 maj 2007

Sportbladet

Sportbladet!
Det finns ingen bättre svensk blaska.

Aftonbladets satsning på detta lite rosa papper är klockren.
Varje dag fylls den av analyser, krönikor, tabeller, smånotiser etc.

Jag njuter i fulla drag när jag köper tidningen.
Dyrt är det, det kan jag hålla med om.
Men jag tycker det är värt det.
Helst skulle jag vilja prenumera på den.

Idag läser jag i Sportbladet "Sport i TV" med Frank Östergren.
Det är en kolumn där någon sett lite sport på TV och sedan liksom ger en
recension om detta.
I vanliga fall kan man läsa om att dekoren borde byta färg, eller nåt
annat helkass.

Frank Östergren gör journalistik av denna kolumn och levererar ibland
rena nyheter.
Nyheter som faktiskt borde kollas än mer och få större medialt utrymme.
Läs kolumnen, är mitt goda råd.

Och till de yngre som också skriver "Sport i TV", lär journalistik av
Frank Östergren. Coola ner det egna jaget en aning.

Noterbart är att Lasse Anrell i alla fall går hem i Sportbladet.
Jag ser det som en gruvlig revansch på Aftonbladet.
Petningen av honom från Söndagstidningen, måste räknas som en av tidningens största fadäser genom åren.

Mer Lasse Anrell och mer Frank Östergren!

Sportdårar

Den här våren är extremt jobbig, tycker jag.
Inte så att jag lider av allergi.
Men ändå.

Jag tänker rent sportsligt.
De lokala serierna går på högvarv.
Hockey-VM håller på för fullt, champions league har spelats två kvällar efter varandra.
Allt detta ska ske under våren.
När man efter vintermörkret åter kan se att naturen färgas av blomster och grönt.

Vad gör man då?
Jo, rullar ner persiennerna så att den där solen inte träffar tv-n.
Där inne sitter man och hukar, vrålar av lycka eller olycka.
Många byter skepnad totalt.

Från att vara en ganska snäll person kan de utbrista till avgrundsvrål som får de mest barkade män att tappa hakan.
I det läget ska man liksom hålla sig undan och inte retas med dem.
Speciellt känsliga är dessa personer när det går dåligt för laget de håller på.

Som allt annat så växer det mesta bort med åren. Fast inte på alla.
Extremer finns runt oss i vår vardag.
Är det inte den största äggkoppssamlingen i världen, så gäller att hålla stenhårt på sitt lag.

Men, som sagt var, även de mest troende kan tappa suget.
Jag känner en, mer eller mindre, idrottsinvalid. Fotbollen slet sönder killens knän totalt.
Då vände klubben ryggen mot spelaren.
Han är idag en mycket bitter idrottsinvalid, kan jag säga.
Bitter mot sin egen klubb som kunde bete sig så illa.

Idrott och sport är långt ifrån det viktigaste här i livet.
Men mitt inne i stridens hetta, så har skygglapparna tagits på och man har enbart tunnelseendet kvar.
Det är inte nyttigt.
Man måste se helheter i allt som sker.

Idrott och sport är bara en del av livet precis som fritid, jobb och sömn eller vad det nu kan vara.
Att ha balans i livet innebär att man har lagom portioner av allt i sin vardag.
Lite av en kostcirkel, faktiskt.

Det kan man ibland behöva påminna sig själv om och omgivning när man märker att det går för långt.