En påse

Det är en plastpåse från 1983 som får mig att minnas. Ibiza.
Jag var där mitt i sommaren, juli, varmt som bara den och vi åkte med Club 33. Låten Vamos a la playa låg listetta och blev en riktig plåga.

Det är den påse jag fick från affären när vinylen med denna plåga inhandlades.
Tänk att jag haft påsen kvar sedan 1983? Jag har inte sparat den av någon speciell anledning, utan den har hamnat i en låda där jag lägger alla mina plastpåsar.

Sedan bara dök den upp!

Ibiza 1983 under 14 dagar var verkligen en grej. Man sjöng och vi söp varenda timme. Vi hittade på egna sånger på temat “jag är lika glad för det, men gladast är nog …..”

Festerna började på sena eftermiddagen och slutade vid gryningen. Ibiza var också den plats där jag först såg fotbollshuliganer. De kom från England och invaderade pubarna. Sen slog de som fan när de drabbade samman.

En gång hamnar jag mitt i högen av dessa virrpannor som slog med allt de hittade. Spanska polisen kom med folkvagnsbussar och knackade folk i skallarna och sen dumpades de in i bussarna.

Även jag!

Helt oskyldig hamnade jag bland ett gäng fotbollshuliganer. Vidrigt är ordet. Gänget tittade ut mig och de förstod ganska snart att jag var en utböling.
Efter diverse turer måste jag köpa mig från polisen och hel reskassan var borta. Käket löste sig ändå, jag fick äta och dricka gratis på en pub. Det fixade resebolaget, som tydligen visste hur de här poliserna fungerar.

Tja, hela reskassan var egentligen inte slut. 100 spänn hade jag sparat undan. Den skulle behövas för att kunna tanka Volvo 142:an och köra 20 mil hem från flygplatsen.
Plånboken med hundralappen förvarades på säkert ställe.

På flyget hem lägger jag den i stolsfickan framför. Glömmer den givetvis när jag kliver av. Planet skulle vidare per omgående till Norge. Men jag sa ifrån redan i nån korridor, meddelade också var jag suttit.

Men nä, ingen plånbok.
Pank, helt pank var jag nu. Tillsammans med två kompisar som inte hade vett att spara nån krona alls. Men en av dem hade nån släkting ganska nära flygplatsen. Hon väcktes upp typ klockan fem på morgonen. Kompisen förklarade läget.

Vi fick ta oss till henne. Hur kommer jag inte ihåg. Väl framme bjuds vi på frukost och jag lämnar henne efter att fått låna en hundralapp.

Vi kom hem och den där hundralappen fick jag aldrig tillfälle att betala tillbaka. Kvinnan är säkert både död och begraven numera. Hoppas hon förlät mig för att betalningen aldrig gjordes upp.

Vilka konstiga minnen en ynklig plastpåse kan göra en påmind om!