Flugan

Ibland önskar jag mig en riktig ödla. En sån där med världens längsta tunga som skickar ut den och käkar flugor.

Häromdan jagade jag en fluga så till den milda grad att jag nästan dött på kuppen, istället för flugan.
Den retade mig hela dan och på kvällen surrade den runt mig i sängen. Gick med sina klibba fötter på min nakna rygg.

Det kändes inge vidare alls. Jag fick ingen ro förrän fanskapet var borta.
Förbannad for jag upp ur sängvärmen och greppade en tidning.

Kastade mig i vilda språng efter flugan. Slog ner en golvlampa så den gick sönder.
Trampade sen barfota bland glasbitar, blödde ordentligt, men kände givetvis inget av detta.

Jag var så förbannad och irriterad på flugdjäveln att jag hade kunnat göra vad som helst. Ute i hallen får jag in en träff och den dyker till golvet.
Väl där fångar jag den och spolar ner den i toastolen.

Det är först då som jag ser blodvite. Fullt med spår över hela lägenheten visar det sig.
Under en halvtimme mitt i natten tvingas jag göra lite rent. Man vill liksom inte att det ska se för risigt ut.

Med papper i stora lass ska jag åter spola på toa. Döm om min förvåning.
Där ligger flugsatan och simmar rygg!

Hur den fan överlevt fattar jag inte. Att den inte for ner i röret fattar jag förstås inte heller.
Men nu åkte den ner med allt blodigt papper.

Det är i dessa stunder som jag kanske borde köpa en sån där elektrisk sak som en kompis har. Den går på batteri och liknar ett litet tennisrack.

Flugan dör då den får ström i sig.
Fast det vore ju lite mer häftigt att ha en ödla på en meter som far runt och käkar dem istället.
Det är ju miljövänligare också.