Att digga musik

Sitter i ett knökfullt tåg. Och som vanligt vågar aldrig nån säga nåt.
Mitt över mig sitter en kille i 30-årsåldern.
Han har en liten snäcka i örat.
Hela hans kropp gungar.

Jag frågar:
- Och vad är det för musik du diggar till då?
Han tittar upp och brister ut i ett gapflabb.

Jaha, en riktig knäppgök, hinner jag tänka.
Men grabben öppnar munnen och säger:
- Jag har danssjukan!
Ridå från mig och jag blev stum.

- Var inte orolig. De flesta säger inget alls till mig. Bara stirrar som om man var dum i skallen. Du är nog den första som sagt nåt. Sen tyckte jag ju det var lite kul, menar han.

Vi får faktiskt ett riktigt bra samtal, till slut. Men visst känner man sig lite dum emellanåt.
Men grejen var att när jag väl frågat så bubblade snacket fram ur grabben. Han hade hur mycket som helst att berätta om. Det var en fantastisk berättelse jag fick mig till livs.
Och han trivdes också med att få berätta.

- Du har gjort min dag, sa han, och gick av tåget.
Jag bara log inombords.