Häromdan visade det sig att jag har en poetisk ådra inom mig.
Jag visste faktiskt inte det.
När den kvinnliga kollegan dök upp på jobbet ville jag säga nåt.
Och jag sa nåt.
Helt spontant.
- Du är lika vacker och efterlängtad som en oas i en jätteöken! sa jag.
- Och vá fan menar du med det? sa hon.
Eftersom jag inte riktigt själv visste. Höll jag käften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar