Att säga ifrån

Livbojar kan vara bra att ha om olyckan skulle vara framme.
Av någon djävla anledning får de aldrig vara i fred.
Alltid är det några idioter som ska pillra på dem.

Häromkvällen mötte jag två förfriskade unga män som slet ner en livboj från sin plats.
Ojdå, nu gäller vara skärpt, tänkte jag.
Och såg ett räddningspådrag framför mig.
Killarna slängde i livbojen i ån.
Sen slängde de i handtaget med repet också!

- Va fan sysslar ni med, skrek jag.
De glodde som bara den. Men sa inget.
- Hämta genast upp den igen och sätt tillbaka den, röt jag.
De tittade på varandra och gick.

- Jag polisanmäler! Sen tog jag upp telefonen och drog iväg lite bilder i mörkret, mot dem.
Nu var de ganska irriterade, kan jag tro.
- Håll käften, sa en av dom.
- Sätt tillbaka livbojen, envisades jag.

De hade tur. Livbojens långa rep hade nått ena strandkanten.
De kröp båda ner och slet upp livbojen. En drattade på arslet och plumsade i med ena benet.
Rätt åt dig, dumskalle, tänkte jag.
Sedan hade de ett mindre helvete att få tillbaka repet i sin hållare.
Jag stod hela tiden kvar och kollade dom.

Dom var måttligt roade över att få stå där och skämmas. Fler personer hade nu också strömmat till. De trodde som jag att nån drattat i ån ju.
Men jag berättade vad som hänt och de skämmdes än mer nu.

- Det var kanske inte så smart, detta, sa den ena.
- Nä, verkligen inte! Ge fan i såna saker framöver, menade jag och alla andra som tittade på.

Av någon anledning har jag jättesvårt att låta bli lägga mig i.
Egentligen är det ju inget konstigt. När vi ser dumheter så ska vi banne mig säga ifrån.
Det är vår medborgerliga skyldighet!