Bussresan

Färden gick av stapeln för några år sedan. Pendlade då dagligen till mina studier som ligger tre mil från hemorten.
Kan inte säga att jag gillade det. Var en uppoffring i tio månader att kliva upp i ottan och ta sig till bussen.

Denna tidiga morgon var jag extra trött. En förkylning var på gång i kroppen och bitvis fick jag rejäla hostanfall. Då tycker jag det är gott att suga på en Fischerman, dvs dessa enormt starka karameller. Har alltid en burk i fickan med några såna. Blivit nåt sjukt det också tydligen, lite ungefär som en nikotinslav måste ha sina cigg eller snus.

Förbannat trött kom jag in i bussen och hittade min plats. Den var alltid ledig och det verkade som om alla satt på sina ”vanliga” platser. Framför mig, på platsen där man fäller ner ett säte för att barnvagn och föräldrar ska få plats, satt den lilla gubben också som vanligt.
Med sin keps i knät och manlige kollega bredvid diskuterade de vad som skulle hända på dagens jobb.

Själv satte jag mig ordentligt till rätta i sätet, lutade mig tillbaka och stoppade in en karamell i mun. Eftersom jag gillar den starka smaken satt jag och lät den sakta smälta ner.
Lutar mig tillbaka och andas tungt genom näsan.

Mitt i detta fick jag en nysattack! Kastade mig framåt och hostar mannen rakt i skallen. Ut över flinten for en salivgegga med Fischerman-smak i!

Hela bussen tittade mot mig: jag satt där och torkade mig om munnen med dregel.
Mannen vänder sig sakta om och säger:
- Jaha, där fick jag mitt straff bara för att jag inte duschade idag. Tack för denna duschen!
Fick snabbt fram min näsduk. Visste inte vad jag skulle säga men hasplade ur mig:
- Nja, jag tyckte bara att du skulle vara fin till jobbet. Ville bara vaxa upp flinten lite.
Och tog sedan näsduken och gned på hans flint!

Mannen tittade först storögt, gapskrattade sedan med världens härliga skratt. Ett smittande skratt som fick hela bussen till att börja asgarva klockan 06.30 på morgonen.
Busschauffören undrade förstås vad som stod på. Han missade två hållplatser och var snudd när på väg i diket med oss.
Hela bussen gungade av människor som plötsligt vaknat till liv.

Och mannen träffade jag flera gånger efter den händelsen. Vi bor nämligen i samma stad.
En dag presenterades jag för hans fru och dotter!

Hela hans släkt hade hört talas om händelsen på bussen och de skrattade lika gott åt den varje gång den berättades. Så på varje fest hädanefter vill alla höra hans version av bussfärden.
Blev faktiskt hembjuden en kväll till honom och hans fru.
Vi hade skitskoj måste jag erkänna.

Lets talk

Anfall är bästa försvar, heter det ju.
Det brukar jag sällan använda mig av.
I trånga situationer som kan bli lite märkliga har jag alltid kunnat prata mig ur dem.
Men det finns givetvis händelser då inte ens det fungerar.

Men att plocka fram en kniv eller dra en knytnäve är inte min stil.
Då blir det lite av hellre fly än illa fäkta.

Fast det är ju själva fan att det numera alltid ska finnas en misstänksamhet mot allt och alla.
Jag är en person som flera gånger i veckan är ute och går. Gärna i bra skor, beroende på väderlek. Under höst och vinter kan det ju bli stora kängor.

I övrigt är jag kortklippt för det mesta. En frissa som jag själv fixar med en sån däringa elektrisk pryl. Enkelt, billigt och praktiskt.
Fint? Nä, kanske inte. Men jag går liksom inte runt med en fåfängas spegel heller.

Men just kombinationen kortklippt och kängor ger folk en bild. Jaha, rasist, eller nåt annat otäckt extremt.
Bombarjacka har jag ju förstås inte. Måste nog köpa en :-)
Folk som känner mig vet att jag inte är någon extrem i detta avseende.

Att fotografera är också bredvid detta vandrande en sak som ligger mig nära hjärtat. Jag går långa promenader i byn, storstan, vildmark, eller vad det nu kan vara.
Att då ha en kamera med sig för att stanna till och ta lite bilder är inget konstigt för mig.

För mig är allt detta en bra sak att samla mina tankar, komma ner i varv, lösa problem osv. Fotograferandet gör jag av många anledningar. En är att dokumentera.
Jag tar tidsdokument från vardagen.
Inga märkvärdigheter alls. Bara sikta och tryck, på allt som finns runt mig.

Det var just en sån fotopromenad - hmm...nytt ord lanserat av mig - som det liksom blev lite av en fnurra på tråden. Kan man lugnt påstå.

Jag tar bilder över byns torg. Vid sidan om finns lite bilparkeringar.
Från en av bilarna flyger en kille upp och ut mot mig.
- Vaffan di jora, sa han, och förmodligen var det en fråga.
- Gå en SFI-kurs, tänkte jag säga. Men svarade ungefär lika intelligent som samtalet börjat på:
- Öhhh, vaddå?

- Di inte bilderna ta föffan, sa han.
Nu är jag lite full i skratt. Killen sitter i en så kallad "kebabracer", ja, ni vet, en sån där bil som kostar runt 300 upp till 500.000. Inget tak fick den stackarn heller för sina pengar...
Parkeringen han gjort är på handkapp-plats. Och visst han kan ju vara handikappad, men då är det inte fysiskt.

- Jodå, visst fotograferar jag, säger jag stolt. Och liksom visar att det är en kamera jag har om halsen.
- Ta föffan bilder bort! vrålas nu fram.
- Vad di gjora bilderna sen.
Är nog en fråga tänker jag. Och vill liksom skämta till det för att slippa nån slags märklig stämning som nu växer fram.
- Jo, jag har en webbplats där jag publicerar bilder på alla som felparkerar.

Det föll väl liksom inte i god jord, kan man lugnt påstå. Sen blev det liksom dubbelfel i tennis när tungan slinter vidare.
- Fan du! Jag skämtar aprillo, lugna dig.

Killen är nu i ansiktet på mig. Tja, det är kanske att ta i. Han är liten och når mig till bröstet. Men uppe i varv som den värsta kanin av batterityp man sett.
- Jevfla, svennefitta! skriker han fram.
Jag säger inget.

Istället går min vandrande färd vidare och den ska ta mig till min bostad.
Killen rusar in i sin bil, utan tak. Startar och kör efter mig.
Han skriker nåt jag inte begriper.
Sen kommer flera liknande bilar - "kebabracer" - och kör mycket sakta. Alla i bilarna stirrar som tokiga på mig.

Vad nu då? Tänker jag.
Jag kommer hem och ska precis öppna porten, då stannar killen till med bilen utanför.
- Bravo! Nu veta jag vad di bor. Di få fan, säger han.
- Jag kan bjuda på en kopp kaffe om du vill, säger jag glatt.
Killen fattar inte skämt alls. Helt humorbefriad, visar det sig.
Däremot begriper hans två kompisar i baksätet bättre.

- Jag känner igenom honom. Han är inte som du tror, säger en av dem.
Sen kacklas det av bara den i bilen. Nu är det ju synd att de inte har tak på den bilen alltså. Det utbryter i det närmaste ett inbördeskrig i bilen - inbilskrig.

De två killarna från baksätet slänger sig ur bilen och den lilla sportbilen far iväg med tjutande däck likt en film från 60-talet.
- Vad hände? fick jag fram.
- Ähhh, han är rökt i skallen alltså, säger en av dem.
- Påverkad?
- Nä, nä, bara allmänt.
- Kaffe då? frågar jag.
- Jodå, det tar vi gärna.

Och kaffe drack vi. Trevligt var det också. Grabbarna kom från Kosovo. Jag berättade att jag varit där och gjort besök, visade bilder från Pristina etc. Berättade också om mina kompisar som just kommer från samma område.
Ja, vi hade faktiskt riktigt kul.

Tre dagar senare kommer de två kaffedrickande tillbaka och ringer på dörren. I bakgrunden ser jag killen med bilen.
- Han vill be om ursäkt, säger en av kaffedrickarna.
- Ehhh, inget att bry sig om. Jag har redan glömt och vet inte vad han ska be om ursäkt för, säger jag.
- Han var ju aggresiv, säger nu samme kaffedrickare.

In i lägenheten och så bryggs det ånyo kaffe.
Men denna gång blir det också Slivovic' till kaffet. Grabben med bilen har tiggt till sig en flaska av sin far.
Vi dricker av båda sorterna och njuter.

Vi har det banne mig hur trevligt som helst!
Men frågan som hänger i luften från deras sida är ändå:
- Varför slog du inte till honom när han käftade emot dig så mycket?
- Den som griper till våld visar att hans argument är slut. Om det blåser hårt, kan man antingen vända ryggen till eller bygga sig en väderkvarn, säger jag.

Jag får tre fågelholkar tillbaka. De gapar stort och jag får ta orden om och om igen. Berättar att det är kinesiska ordspråk.
Sedan denna händelse har jag i alla fall tre nyfunna vänner livet. De tutar glatt och hälsar när jag är ute. Bjuder hem mig på massa konstig mat.

Om vi öppnar våra sinnen och tar in vad som finns runt oss istället för att gå på den aggresiva stilen så skulle mycket vara vunnit.

Svenskar i utland

Hur många svenskar finns det egentligen i Libanon?
Nu närmar vi oss siffran 7.500 svenskar som ska eller har lämnat Libanon.

För mig är det en gåta att det kan finnas så många.
Kanske det är så att många har dubbelt medborgarskap.
Detta borde media kolla upp lite bättre.

Girighet - Människans förfall

Juventus.
Smaka på det. Det känns verkligen i munhålan, man kan liksom rulla runt det likt en fin konjak, känna och nå höjder.
Nu smakar det väl mest hästskit i truten.
Ja, och det beror inte enbart på dålig tandborstning.

Juventus har spelat i den högsta ligan i 100 år, tror jag. Och nu händer så grejen.
Ner till Serie B och starta då på minus 30 poäng. Tjohej!
Hur kunde det gå så här snett?
Anledningen stavas givetvis pengar, dvs det finns folk som vill dyka i slantar som Joakim Von Anka. Och när de väl fått in lite vill de ha mera.
Girighet är och kommer alltid vara människans största förfall.

Juventus, Lazio, Fiorentina och Milan. Fyra stora klubbar i stövel-landet som fejkat och gjort upp matcher. Man har alltså lurat alla, innan ens matchen börjat spelas. Domare har också påverkats.
En hel klan med människor har sett till att spelare som skulle möta Juventus inte gick för fullt i matcherna.
Lägg till att spelare också arrangerat illegal vadhållning.

Det finns banne mig inte många författare som hade kokat ihop denna soppan! Åter igen så överträffar verkligheten dikten. Denna gång med råge.

Var det värt priset?
Tja, det får man fråga de spelare som fått extra betalt för att inte spela så bra som de brukar. Och alla direktörer som roffat åt sig. Nu döms de och fallen blir många från de höga stolarna.
De braklandar och inte många tycker synd om dem.

Förmodligen har de också stoppat undan slantar lite här och var så att de klarar sig.
Själv blir jag bara förbannad.
Nu ska man givetvis inte tro att alla klubbar i Italien bedrivs på samma sätt. Men det finns ju onekligen en del frågor man kan undra över.
Detta eftersom både förbundsordföranden och domarchefen nu stängs av från all fotboll i 4,5 år respektive 2.
Ett par domare stängs av också.

Straffen är hårda. Men frågan är om de är tillräckligt hårda för att skrämmas. Knappast.
Därför att om det under något år eller två går att fiffla undan tillräckligt med slantar, så är folk villiga att ta en risk. Även om den nu skulle innebära några år i en lokal bestående av ett rum med begränsad utsikt, tillsammans med fri kost och logi.
Tja, då slipper de ju plocka av sina slantar också under den tiden!

Nä, jag vet sannerligen inte vad jag ska tycka om eländet. Helt förkastligt är det i alla fall.
Emellanåt dyker samma snack upp även i den lilla ankdammen som heter Sverige. Även här så kan vi ungefär vart femte år läsa om fixade matcher, vadslagningar etc.
I brist på bevis så brukar det sedan ebba ut.
Kanske det finns en kultur kring toppfotbollen där alla gör lite sånt här fifflande?

Jag vet inte. Men jag kan fundera.
En sak är säker: Ju mer pengar du fogar över, desto större möjligheter att verkligen sätta rörelse på dem så att ingen hinner ifatt dem.
IFK Göteborg var ett ganska bra bevis på detta.

Om vi tror att det som hände i Italien inte kan hända/sker i andra länder, då tror vi fel.

Till sist ett par kinesiska ordspråk:
Om du tror att du vet allt är du dåligt underrättad.
Den som ställer många frågor ökar mångas visdom.

Utanförskap - dålig svenska

Utanförskap!
Vad är det för något.
Inom den borgerliga alliansen så tjatar man om att si och så många finns i detta utanförskap.
Typ som om det vore ett annat land.

Vad de av någon märklig anledning inte berättar är att dessa människor i allra högsta grad ingår i samhället.
Det är minst sagt märkligt att man ens kan och får benämna en gigantiskt stor massa människor likt en slags svulst på samhällskroppen.
De tär på kostnaderna - tar pengar från alla som betalar skatt. Pengar som kunde gått till en hel hög massa annat...
För det är ju det de menar.

Tydligen har de inga större kunskaper än så här. Bara låter sig ledas av att säga saker som kommer röra runt i soppan och fiska efter minst lika dumma människor som nappar.
Folk som nu sägs leva i utanförskapet gör ett jättearbete på en mängd områden. Man kanske stannar hemma och hjälper en släkting i sitt boende etc.

Arbetslösa ser till att utvecklingen på löner mm, hålls nere.
Det finns en stor apparat kring de som finns i utanförskapet.
Det här kan och vet alla som känner till lite om hur ett samhälle fungerar.
Annars är det ju ganska enkelt att rådfråga en handfull ekonomer.

Jag gillar inte ordet utanförskap.
Ett ord som är helt åt helvete fel!
Kan man inte anmäla de politiker som säger så? Jag tycker banne mig att det är smått kränkande - trots jag inte tillhör denna stora grupp som sägs vara 1,5 miljoner människor.
Språkpoliserna - var är ni, nu när man behöver er som bäst.