Hejsan regeringen!
Nu ska jag skriva en sann berättelse om hur det fungerar(inte fungerar) i vårt avlånga land. Ni har del i att samhället ser ut som det gör idag, och ska alltså ta ansvar. Oavsett vem eller vilka som regerat innan er.
En person kommer i en rejäl livskris. På fredagen är det mesta nattsvart. Mängder av tankar och gråtattacker avlöser varandra under tre dagar. Sömnen fungerar inte på minst fem dagar. Livet börjar sakteliga te sig som något den här personen inte verkar bry sig som.
Efter lite privata samtal med en vän(mig) så blir det till att ringa vårdcentralen på måndagen. Då vill man hänvisa personen till psykiatrin, men de har inte öppet på måndagar, så återkom imorgon!!!!
Jag häpnade över detta. Så jag hjälpte till efter bästa förmåga. Sjukvårdsupplysningen lyckades dela ut ett telefonnummer och där fick man ånyo prata med en människa.
Samtalet tog över an halvtimma och personen som lyssnade förstod att visst skulle det gå att skriva ut lugnande medel samt sömnpiller. Skönt, tänkte jag och den drabbade.
En timme senare ringer den där personen tillbaka.
- Nja, nu är det så att vi har inget samarbetsavtal mellan den vårdcentralen och oss. Så ring din vårdcentral direkt per omgående imorgon, sa personen.
Ridå! Nu var jag desperat som försökte hjälpa en medmänniska. Jag tog helt sonika och ringde runt i släkten. En hade sömnpiller som jag hämtade och sen trattade jag i en tablett hos den person som nästan var psykfall.
Han somnade sen och fick sova hela natten.
Dagen efter är han tillbaka och får träffa en helt vanlig läkare på vårdcentralen och som skriver ut fler tabletter. Men då hade det redan gått för långt.
Är det så här det ska vara 2011?
Ni som tycker det kan dra dit pepparn växer. Nu är det banne mig dags att vrida tillbaka klockan och se till att alla människor får den vård och omsorg de förtjänar.
Slutligen kan jag åter igen påpeka att vi behandlar människor sämre än djur. Var finns människorättsaktivisterna i Sverige år 2011?
Gör något!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar