Floskler - ord utan betydelse

Alla som rör sig inom sportens värld vet att den är full av floskler.

Även jag har genom året strött dem runt mig. "Spela med kniven mot strupen". "Liv och död".

Listan kan göras lång. Men nu ska jag berätta om en riktig match som avhandlats. Alltså en match som handlar om livet och döden. Detta är inte som i sportens värld. Sport är underhållning, inget annat.

I ena hörnan står min far och i den andra cancer. Spelupplägget är att vara bäst i tre matcher. Man kan sålunda vinna med 2-0.

Starten för matchandet är ganska exakt för ett år sedan. Upptakten var ganska lugn och det verkade som att de båda kombattanterna kände sig för i inledningen. Min far tycktes få ett litet grepp i matchen innan jul. Han ledde lite på poäng, tyckte jag som åskådare. Men hans motståndare, cancern, kontrade snabbt tillbaka och till slut gick cancern hem med en seger. Marginalerna var ganska stora och det fanns egentligen inte mycket att göra.

Returmatchen började i samma stund som första matchen var över. Två trötta motståndare hade nu haft en kamp på ett halvår bakom sig. Båda inledde ganska uruselt och ingen tycktes ta kommandot.
Det visade sig vara en ren fint av cancern. Därför att när far slappnade av och skulle sätta in sin nådastöt hade han tydligen lämnat en blotta.

Det kom som en blixt från klarblå himmel. Sekonden började räkna ut min far. Det såg allt annat än ljust ut och midsommarfirandet var nu allvarligt hotat.
På nio kom far på benen. Mager och minst sagt eländig. Krafter fanns knappt att stå på. Men han mobiliserade nu all kraft för att sätta in en rak höger.
Den träffade motståndaren med våldsam kraft och plötsligt var nu matchserien utjämnad till 1-1.

Tredje och direkt avgörande matchen började efter fyra veckors uppehåll i juli. I augusti skulle finalen påbörjas. Den skulle hålla på nästan tre och en halv månad. I inledningsfasen var det ånyo cancern som storspelade. Ja, det var spel mot ett mål och utan målvakt, faktiskt. Motgång på motgång radades upp och det var snart ett så stort försprång att far verkade ha gett upp.
Men, som den gamle tyngdlyftare och motocrossförare han en gång varit, så kom han in i matchen. Efter mycket slit och bök var det faktiskt kvitterat i finalen.

Jag jublade. Jag grät av lycka och tjöt med mina hurra-rop. Vi började så sakteliga planera en totalseger. Vi planerade in vad vi skulle göra under senhösten och vintern.

Då small det till igen. Denna gång var det cancern som gjorde första utfallet.
Efter den stöten kom aldrig far tillbaka. Sakta men säkert ströps istället alla möjligheter.
Min far dog tidigt på morgonen den 10:e november. Cancern vann.

- Jag vill ligga i en minneslund. Gärna på en solig plats, hade han sagt till mor.
Så blir det också.