Sista sommaren med pappa

Ett tungt dygn läggs nu till handlingarna. Min far lämnade oss för gott hemma i sin säng kl. 03.35. Kroppen orkade aldrig besegra cancern och ett års helvete av lidande är över.

Lidandet har varit enormt. Mycket svåra smärtor har han dock kunnat få hjälp med. Personal inom sjukvård och hemsjukvård har gjort allt i deras makt. Det vill jag tacka för. Ingen skugga eller skuld kan läggas på deras axlar.

Men jag förbannar regeringen som släppt loss alla aktörer med apotek. Det finns numera aldrig livsviktiga mediciner hemma. Är de sedan dyra så måste man helt enkelt beställa. Ibland kan det bli en väntan på flera dygn. Som alla förstår går det inte när det handlar om smärtlindring eller andra livsviktiga mediciner.

Droppen var en gång när vi åkte in akut. Smärtan hos min far var då enorm. Vi ville att de skulle sätta in morfin. Men det fanns inte! Och då pratar vi om en akut åtgärd på ett stort sjukhus.

Besparingarna slår nu stenhårt mot oss vanliga medborgare. De rika klarar sig och har säkert sett till att lista sig för privat vård och där finns säkert enorma resurser när det behövs. Kvar är alla vi andra.

Därför förbannar jag regeringen att den har urholkat våra sociala försäkringar. Vi är numera ett u-land när det gäller a.kassa, sjukvård, och vad ni vill. Skattesänkningar är viktigare än allt annat, tydligen.

Om ni alla visste vilket helvete jag genomlidit under ett år, så skulle ni fatta. Jag kan inte ens sätta ord på all den vrede jag bär inom mig, mitt i en sorg att ha förlorat en nära och kär person.

För över en vecka sedan klappade jag ihop totalt. Jag hade kört fast med att få fram mediciner och körde långa sträckor i min kamp för att hitta det som min far behövde. På eftermiddagen efter att ha lämnat över allt till hemsjukvården så svartnade allt för mig. Jag ringde och ville ha hjälp. Inte minst behövde jag ha lugnande medel på dagen samt få nåt som kunde få mig till att sova.  

Min kropp var helt slut när den sa stopp. Jag hade inte sovit på en vecka. Efter flera timmars ringande kom jag fram till en som lovade hjälpa mig. Han skulle prata med en läkare och lovade återkomma på telefon när medicin var utskrivet.

Då kände jag stor tacksamhet. Ett par timmar senare kom dråpslaget.
- Det tycks inte finnas något samverkansavtal mellan oss och den vårdcentral du tillhör. Vi kan inget göra. Imorgon måste du åter kontakta dem så du får hjälp, sa en röst till mig.

Jag däckade med telefonen i handen. Skakade och grät om vart annat. Räddningen blev en släktning som hade piller man kunde sova på. De har jag knaprat på sedan dess. I över två veckor nu.
Idag fick jag också ta mig akut till vårdcentralen för att få ut mediciner till mig. Lyckligtvis var det den läkare som bara timmar innan besökt min far.

Hon förstod min situation och la sin hand på mitt knä. Jag bara skakade i stolen. Tårarna rann utmed kinden och jag har aldrig känt mig så ynklig i hela mitt liv. Jag vet att det inte är bra knapra på piller, men i vissa situationer är det enda vägen.

Enda vägen för sittande regering är också att de kastar in sin handduk. Jag vill inte bo i ett sånt här land som inte tar hand om sina medborgare på ett bättre sätt.

Ett rejält uppror behövs som slår vakt om våra socialförsäkringar, omsorg, vård och skola. Någon gång kommer det drabba dig också. Det är en tidsfråga.

Förbannade regering!