Cykelgirot

Gränsen mellan att träna och tävla klarar jag inte.

Ibland går jag liksom lite för hårt fram.

Varje vår gjorde jag i många år samma misstag. Jag tog ut mig!

När snön hade lämnat marken plockades cykeln fram. Det skulle bli så skönt att få släppa loss lite efter den långa vintern. Så lät det alltid.

En cykelresa som borde varit underbar förbyttes snabbt till en tävling med en enda deltagare.

Nämligen mig själv.

Jag gick ut i stenhårt tempo på den italienska 10-växlade cykeln. Flåsande över ”bockastyret” svaldes effektivt allt flygfä i min närhet. Det fanns liksom alltid för lite syre, kändes det som.

Ögonen tårades och snoret rann. Man måste sett helt förskräcklig ut, tänker jag nu långt senare.

Dagen efter fanns i verklig mening en baksmälla. Det värkte om baken och den liknade mer en babians än mitt egna.

- Cykelbyxor! Var svaret jag fick av alla. Såna måste man bara ha.

Sånt vägrade jag. Och resultatet lät inte vänta på sig.

Cykeln blev inte mer använd efter första vårsläppet.

Sen stals racercykeln efter flera år och då blev jag arg. För att sen bli lugn. Den var inte gjord för mig, helt enkelt. Intalade jag mig i alla fall.

Numera finns en traditionell cykel i mitt garage. Till och med en cykelkorg finns på den. Då blir man mindre hetsad till att ge sig ut på Giro dé Långtbortistan.

Det jag numera gör för att trivas med en allt för stor kropp begränsar sig till vandringar. Man ska inte underskatta detta sätt att röra på sig. Jag gör det för att det är skönt och avkopplande.