Äckelgubbe

Sicken storm!

Idag blåser det som bara f-n, där jag bor. Kallt är det också, svinkallt, på tal om influensa och så…

Men jag tog mig ut i dagsljuset ändå. Påbyltad som om jag skulle till nordpolen eller nåt.
Vantar och mössa är givetvis ett måste. Mössa inte minst eftersom jag nu inte har ett enda strå på skallen. (Mer om det en annan gång)

Redan efter 300 meter på min vandring om en mil, börjar eländet. Näsan rinner, dripp, dropp, som en kran, dripp….dropp…man torkar och torkar.

Jodå, en sån där helvetisk näsblod. Hela ansiktet är blodigt efter mitt torkande och kläderna har fått sitt också.
Bara till att vända hem.

Näsan rann som bara den. Och givetvis ska man möta massa folk också. Normalt möter jag inte en enda skit. Nu flera stycken.

Vad de trodde vet jag inte. Jag vill inte veta.

Men så, till slut, var jag på gång igen då.
Laddad med nya näsdukar också. Jag gick och stretade i vinden.

Jisses, vilket vindfång man är alltså. Var ju knappt man kunde gå. Och då var jag ändå nykter.

Det är nånstans i mitten av min runda som kvinnan dyker upp. Hon kommer från en sidoväg och knatar in på gångbanan 20-talet meter framför mig.

Innan hon svänger in på gångbanan, kastar hon långa blickar mot mig.
Det är då jag vänder mig om. Ja, man tänker ju: Det är nåt bakom mig.

Men nä! Inte ett jota.

Det är nåt märkligt över kvinnan. Jag tycker nog hon har för lite kläder på sig. Om inte annat borde den korta kjolen varit längre.

När vinden tar tag i den så ser jag en vit bakdel. Lite som på ett rådjur, faktiskt.
Vansinnigt! tänker jag. Gå klädd sån i denna djävla blåst och kyla.

Men jag fnittrar till lite.
Ja, jag gör allt det. Och detta precis när jag ska passera.
- Vad fan stirrar du om, säger då stringtrosan till mig.
- Ehh, va? snorar jag fram och måste åter igen snyta mig.

- Ja, jag kände allt hur du kollade, förklarar nu stringtrosan.
- Jo, det gjorde jag.
- Äckelgubbe! säger stringtrosan.
- Stämmer. Det äcklade mig faktiskt att nån som snart är 50 bast klär sig så här.

- Ha nu en trevlig dag! Du kommer glädja många människor med ditt sätt att närma dig människor, sa jag, det var både med sarkasm och ironi i rösten.

Stringtrosan svarade inte.
Väl hemma är jag inte riktigt säker på om där ens fanns en stringtrosa.

Jag antar att det hela spelades in av något dubiöst tv-program i smyg och kommer sändas snart väldigt nära en reklamplats dig.