Twingly statistik

16 september 2009

Man måste vara med…

- Gå med i facebook nu så vi kan hålla kontakten.

Så har det låtit från en del människor ganska länge. Jag har ingen sån bok och kommer inte starta en heller.

För mig börjar det bli en ren princip att inte vara med. Ärligt talat förstår jag inte varför man ska ha en sån sida. Och det är väl själva kärnfrågan.

Jag begriper inte, helt enkelt.

Jag har mail, telefon och en fast bostadsadress. Räcker inte det?
Ja, sen finns ju givetvis också chattprogram i form av msn, eller vad man nu använder.

Måste jag ha ännu en ny sak för att hålla kontakt?
Skulle inte tro det!

Det blir ju bara så mycket för en att hålla reda på. Jag vill ha ett samlat ställe, inte vara utspridd som aska för vinden.
Den dagen den kommer också, utan att behöva tänka på det.

Men just nu känner man ju bara stress kring den “uppkopplade världen”.

Ibland vill man bara köpa sig ett litet tält och lite bra campingutrustning. Dra till skogs och hitta den där fina lilla gläntan vid en sjö.

Sitta ner, gör upp en eld, koka riktigt kaffe, läsa en bok i mörkret och slåss mot naturens insekter.
Gå upp när man vaknar, inte när larmet säger ifrån.
Ta dan precis som den kommer.

Plocka fram metspöet och se om firrarna gillar mitt bete. Vända blicken mot den kristallklara och stjärnsprakande himlen. Titta och förstå att man inte ens är en liten parantes i detta som är så mycket mer.

Problemet och frågan är förstås hur man ska överleva. Å andra sidan gör jag inte det nu heller, lever alltså.

På gymnasiet skrev jag en bejublad berättelse. Svenskläraren läste upp den inför hela klassen och jag satt och skämdes. Den var tydligen så bra att den skulle läsas upp.

Texten var enormt utlämnande och det var inte svårt förstå vem som skrivit den, även om läraren inget sa. Då handlade det om att livet trots allt började se lite ljusare ut.

Skoltiden hade varit ett helvete!
Jag ville inte gå dit, där alla mobbarna for fram. Än idag växer en vrede fram inom mig, bara jag tänker tillbaka.

Men när just den texten skrevs hade jag fått respekt. Det var en sorts vändpunkt, tack och lov. Annars hade jag inte varit i livet idag.
Tankarna på att skriva ett brev och lämna till alla djävla idioter, sen ta livet av sig..ja, det fanns flera gånger.

Istället för att hamna bland droger och annat elände satte jag min kraft till skrivande och fotograferande. Det räddade mitt liv.

Texten som läraren läste upp handlade om att mitt liv var ett stort fönster. Det var täckt med massa små lappar. Just då kunde jag se att lapp för lapp försvann från fönstret och jag bjöds ut till att vara den jag är.
Äntligen fick även jag vara med i nån slags gemenskap.

Idag upplever jag faktiskt det omvända. Isolering.
Lapp för lapp börjar sättas tillbaka på fönstret.
Det gör ont att uppleva detta!

Och nu ska alltså cyberrymden vara den rådande lösningen?
Knappast!

PS: Ta väl hand om varandra. Vi har faktiskt bara ett liv!

4 kommentarer:

Anonym sa...

Väl formulerat. Riktigt vackert skrivet.
Nog många som kan känna igen sig.

Mi sa...

Älskade vännen. Inte får du känna som att lapparna sätts tillbaka. Önskar att jag kunde göra som han från "Anslagstavlan" och bara blåsa bort dem för dig. Du har så mycket att ge så jag kan inte förstå att du ska behöva känna dig isolerad. Men en lapp kan jag lova aldrig kommer upp på ditt fönster. För mig finns du alltid synlig och du har en egen plats i mitt hjärta. Kram /Mi

zappa sa...

Tack!
Och tack Mi. Du vet att jag tänker desamma om dig.
Ibland känns bara allt skit.

En ung grabb tog livet av sig på grund av den stress som han befunit sig i eftersom han inget jobb hade.
Jag var nog påverkad av honom när jag skrev.
Kram tebax.

Mi sa...

Vissa dagar är tyngre än andra och det är för jävligt att någon ska behöva känna det så tungt att det inte finns någon annan utväg.