Hästar

Jag har nån slags märklig inställning till dessa djur.
De är så förbannat imponerande, men jag vågar knappt gå nära en.
Men små flickor hoppar elegant runt med dem som de vore en leksak.
Hur fan gör de?

På min dagliga vandring mötte jag idag ett ekipage.
Så heter det, nämligen.
En tjej, tja, kanske kvinna, satt på hästen.
Ärligt talat hann jag knappt se vem som satt på hästen.
Det är inte likt mig.

Men jag var så upptagen av djuret.

Fin häst, nästan svart i pälsen, nähä, vad heter det då?
Men ni fattar väl, svart var den, tyckte jag.
Glänste trots det var mulet och trist.
Och där satt hon...

Hon förde hästen framåt i stilla mak.
Plötsligt tiotalet metrar framför mig händer det.
Hästen skuttar till!
Jisses, tänkte jag.
Den liksom hoppade i sidled.

- Oj. Oj!
Utbrast jag högt.
Sen vet jag inte vad jag säger. Men det blev nåt i stil med:
- Är den farlig? Du ska inte vara rädd, säger jag, till hästen.
- Nä. Säger kvinnan.
- Först såg den en parkbänk och sen dig.

Där stannar min hjärna.
Hon fortsätter:
- Det är bara en bebis till häst som måste lära sig.

Bebis? En häst som är två meter hög?
- Lycka till, avslutar jag.
Hon rider iväg.

Herregud.
Hon ger sig iväg med hästen.
Jag går vidare.
Så dumt av mig.

Här borde jag ju tagit tillfället i akt att verkligen gå nära en häst.
Lära mig lite om hur de där djuren fungerar.
Jag tror nämligen att hästägare vill bjuda på sån kurser.
Men jag fegade ur.

Så nästa gång jag ser en ryttare till häst, då kommer jag vara nyfiken.
Bara säger det så ni vet!
Jag kommer nån dag närma mig. Jag jobbar på det.
Vill komma över det.

Om jag nu vågar alltså!
Eller så får ni tvinga mig.
Ropa till mig som ni kallar in en hund:
- Hit Karlsson!

Såna enkla instruktioner kan jag förstå.