HJÄLP!

Att be om hjälp i detta land då man råkat illa ut är inte lätt.

Egentligen borde jag vara mer förbannad och bitter än jag är.
I alla fall med tanke på vad som hände för flera år sen.

Jag hade slitit och jobbat på fabriken i en hel vecka. Såg fram emot att det var fredag kväll och två dagar med lite ledigt.
Kastade mig efter fredagsjobbet ner till stans systembolag.
Dagen innan hade det snöat och regnat om vartannat. Denna dag var det minusgrader med allt vad det innebär.

På den tiden köade man också på systemet. Man ställde sig bakom en lång disk. Sen plockade expediten fram det man ville ha. Lite som det var i öststaterna.
Ibland ville man prova nåt nytt, men glömde namnet, så man tog nåt man kunde uttala istället.
Så länge sen är detta.

Till slut var det min tur. Fick en liten flaska brännvin, betalade och var glad.
Nu skulle liksom helgen firas in i glada vänners lag, sen vidare i nåt vimmel, spana in lite kvinns....tja, ni vet.

Jodå, så var det planerat.
Utanför dörrarna på systemet är det jag som störtdyker på ett mindre isberg på trottoaren.
Pang! Systempåsen smäller i asfalten och flaskan i tusen bitar. Minst.
Känner en extrem smärta i ena foten.
Vinkeln på foten säger mig att det typ hänt nåt.

Bruten! Tänker jag.
Det gör så förbannat ont i foten att jag aldrig upplevt något liknande.
Den är inte bruten, tänker jag då.
Jag vrålar nu av smärta.
- Hjälp mig!

Inte en djävel gör nåt.
Jag kryper över en gata.
Tar mig in i bilen.
Skriker än högre nu!

Satans, förbannade djävla skit!!!!!!!!!!!!!
Vänsterfoten också.
Man kan inte frikoppla då.
Drar sakta upp byxbenet en aning.

Ojdå! Benet är svart. Färgen kryper uppåt medan jag tittar.
Fotens vinkel är fortfarande allt annat än normal.

Hittar en pinne i bilen.
Med hjälp av den orkar jag frikoppla och köra iväg.
Drar in till lasarettet omedelbums.

Fullt larm på akuten.
In på röntgen, sen hit sen dit, och sen tillbaka dit, för att slutligen komma på akuten igen.
Inget brutet.
Bra, tänker man.
Men det var kanske inte så bra.
Ledband är hiskeliga saker det också.

Färgen kolsvart upp till ljumskarna är inte heller någon moderiktig sak. Satans vad ont det gjorde.
Kryckor och rullstol packades in i min lilla bil efter akutbesöket.
Än idag har jag banne mig lite besvär i foten.

Men mest besvär borde de satans ynkryggarna ha som inte ens lyfte ett finger för att hjälpa mig.
Hoppas nåt satans skit även kommer hända er, skitstövlar!

Nä, tacka vet jag utlänningar.
De är hjälpsamma.
Inte minst i London.
En dag var jag där som 15-åring.
Ulkade och spydde galla utanför en restaurang.
I 10 minuter var jag ute och rensade mina rör.

På den tiden kom det säkert fram 20 personer och undrade vad som stod på.
I Sverige gör man just ingenting.