Dumbom

Mynt.
Jag har nästan aldrig några mynt i mina fickor eller i plånboken.
Antar att jag gör som så många andra.
Man slänger "gruset" i en burk och växlar in nån gång om året.
Också ett sätt att spara lite pengar till semestern.

Problemet är nu att alla kundvagnar ska ju ha mynt. Annars så får man vackert låta bli dem.
Därför blev jag glad när jag fick en sån där plastbit istället, visserligen med reklam på. Men va fan...man får ju offra sig.
Nu var myntproblemet borta.
I med plastbiten i plånboken, så var man redo.

I förra veckan uppstod ändå en smått otrolig historia.
Jag skulle handla. Det var 30 grader varmt och redan när jag gick för att hämta ut bilen från garaget var jag svett.
Vid varuhuset sätter jag kurs mot kundvagnarna.

Greppar efter plånboken.
Den finns inte i benfickan!
Skit också.
Då kommer en jag känner lite ytligt fram och säger:
- Inga mynt? Har har du en femma, säger hon och går.
Ehh, tack, hinner jag få fram, innan hon sprungit iväg med vagnen.

Så jag petar in femman.
Tar vagnen, fyller den till bredden med saker som jag behöver och knappast inte behöver.
Går med förbannat självsäkra steg fram till kassan.
Köar i 20 meter.
Slänger upp vara efter vara, tar minst 10 minuter innan jag är klar.

- 1.838 kronor, säger puddingen i kassan.
Trevar efter plånboken............som ju inte fanns.
- Jaha, nu är det tydligen så att jag....började jag förklara.
Snabb som en vessla fick jag plocka ner allt i vagnen. Låta den stå vid kassan.
Kasta mig hem med bilen för att sedan köra tillbaka och betala.

Glassen smälte, flytande margarin hade jag inte köpt men hade nu.
Allt var en enda stor sörja, känndes det som.
Hur kunde det bli så här, tänkte jag.

Kom sen fram till att:
Hur djävla dum får man egentligen vara?