Debattnivån sjunker

Johanne Hildebrandt på Aftonbladet gick igår ut med en insändare som sa ganska mycket.

Att man inte kan kritisera kriget i Afghanistan utan att själv varit på plats.
Ett resonemang som givetvis inte håller.
Johanne Hildebrandt är smart men intar ett tonläge i debatten som är låg.

Debatten måste faktiskt föras på ett högre plan, så pass viktig är den!

Det många kritiker framhåller är att Sverige visst kan och ska ha soldater i Afghanistan.
Men huvudfrågan är: Vad är uppdraget just nu?

ISAF styrs av NATO, vilket givetvis inte heller är en bra situation. Allt som flaggas med USA och NATO föder hat i väldigt många länder.

“Bomba för fred” har vi hört ett tag nu. Ett argument jag bara trodde stollar i USA kunde skriva under på.

Detta med NATO är min största käpphäst. Vi har smugits in närmare och närmare.
För flera år sedan började man med övningar med NATO.

Sakta men säkert har Sverige krupit allt närmare NATO. Vi avlövar all vår egen hemmaverksamhet. Trots att den hade behövts och kunde göra nytta.

Om man måste varit i Afghanistan för att kunna uttala sig i frågan undrar man: Kan då verkligen alla våra politiker besluta om att skicka fler soldater dit?

Som sagt var, ett argument som sjönk lika säkert som de containers en båt häromveckan tappade i Östersjön.

Aftonbladet: Bombliberalernas sista vapen: sorg och patriotism

Aftonbladet: Debatt: Följ med till Afghanistan, Jan Guillou

Jag den store mekanikern

Det är länge sedan det hände. Man vågar ju knappt berätta.
Så fort jag ska meka med nåt så går det åt helvete.
Enkel logik.

Häromveckan var det kompis som behövde ha ett nytt batteri i bilen. Jo, jag lyckades sätta in ett nytt.
Passade tydligen också på att paja ena glödlampan till lyset.
Hur det nu kunde ske? Ingen aning.

För flera år sen gick mina glödlampor sönder i köket. En sån där rejäl glaskupa och med två glödlampor i. När jag bytte passade jag på att sätta in lågenergilampor. Det var mina första inköp och de var svindyra. Men de håller fortfarande.

Ett par veckor efter att jag bytt mina lampor stod jag som vanligt vid spisen och fixade käk. Stekte fläsk till mina bruna bönor.
Av någon outgrundlig anledning tittar jag lite uppåt.

I samma stund ramlar glaskupe-helvetet ner!
Drar mig mitt i pannan, dansar vidare till stekpannan.
Allt går verkligen i miljoner bitar.
Jag knäar när den fem kilo tunga kupan har knockat mig.

I slowmotion ser jag stekpannan gå mot mig. Med massa underbar het stekflott i.
Jag skyddar ansiktet och får hela skiten över ena foten.
Jisses, vad det gjorde ont!

Jag vet inte hur länge jag låg på köksgolvet i stekflott och med en massa förbannade vassa glasbitar.
Till slut lyckades jag kravla mig till badrummet och kyla ner min kropp med iskallt vatten.

Sedan var det huvudvärkspiller i mängder som sköljdes ner. Ont i foten och ont i knoppen.
Jag plockade nog fan små glasbitar i en månad sen.
Överallt fanns de!
En dag satt en liten fan i hälen!
Jodå, det kändes.

Efter en vecka fick jag en ny kupa till köket.
- Numera är de av plast. Du vet det kan hända olyckor med de i glas, sa vaktmästaren.

Hokus-pokus, eller?

Ge dig på en yrkeskår och det kommer snart en försvarare. Det är helt naturligt att reagera så. Den sker som en ren reflex.

Dess värre är det ibland en reflex som mest kommer från den del av hjärnan vi använder minst, reptildelen.

Aftonbladets Lasse Anrell skrev en vass krönika om mentala tränare. Den var rolig och spädde ytterligare på att psyka skidåkare från Norge.
Men det roliga i detta kunde inte mentaltränare Olof Röhlander finna.

Han tvingas skriva en lång insändare som pekar på att Lasse Anrell givetvis har helt fel.

Det må vara hur det vill med den saken. Det intressanta är att den mentale tränaren tar debatten. Han är givetvis rädd om sitt eget arbete, inget annat, egentligen.

Han måste ju tro på det han sysslar med. Det dumma i detta sammanhanget är kanske att skriva inlägget, hävdar jag.

Det hade varit klokare att hålla igen, inte slamra ned ett enda tecken i en debattartikel.
Därför att om man måste gå ut och försvara något så här hårt, ja, då kan folk bli oroliga.

- Det kanske bara är hokus-pokus alltihopa? börjar man undra.
Och se det kan det ju inte vara. Detta är ett känsligt ämne och det måste till folk som har licenser för att bedriva mental träning.

Man tar sig för pannan!
Ord som visdom och sunt bondförnuft, existerar tydligen inte längre.

Varje dag sliter alla lärare i skolan med sina elever. De gör ett pedagogiskt arbete och där, där om någonstans handlar det också om den mentala biten.

Fast man kallar det pedagogik, det är skillnaden.

 

Aftonbladet: Det är bara losergäng som anlitar psykologer
Aftonbladet: Debatt: Mental träning lika självklart som valla

Schizofrena centern

Nu börjar jag fatta!

Alltså varför centern går så dåligt och att de ändrar ståndpunkter.
Fredrik/Ursula tillhör ju partitoppen. Vad annat än sjukt kan det bli.

Schizofreni är en sjukdom som man kan bota. Om man kan bota centern?
Tja, där är jag mer tveksam.

Men enligt Fredrik/Ursula:s koncept så kommer detta inkomstår många av oss vilja dela på inkomsten på flera personligheter.
Det skulle innebära ett mindre samlat skattetryck.

Inom detta år bor numera både Sture och Lars inne i mig.
Just nu är det Lars som sitter och skriver detta. Han är ledig från jobbet och kan därmed göra detta inlägg.

Aftonbladet: På upp drag – för Centern?
Aftonbladets ledare: Den gubben går inte, Federley
Aftonbladet:

Omvärdera Afghanistan

Ingen kommer vinna ett krig i Afghanistan, sägs det.
Själv tror jag att de enda som vinner är terroristerna och knarkodlarna.

Ju fler soldater som kommer under ISAF, eller i själva verket under NATO-flagg, desto större motstånd och hat kommer detta föda.
Begriper ingen människa detta enkla faktum?

ISAF ska självfallet inte styras av NATO, över huvudtaget. Om soldater och annat folk ska in i landet måste det ske under enbart FN-flagg.
Vi ska inte föra krig!

När Sovjetunionen var inne och härjade i landet så skrek alla andra länder: Sovjet ut ur Afghanistan.
Kriget varande nära nog i femton år.
Till ingen nytta alls.

Sovjet hade en offensiv på över 100.000 marksoldater, de lyckades ändå inte knäcka gerillan.
Varför skulle man lyckas nu?

Enda lösningen är ett förhandlingsbord.
För att komma dit måste vi bara hitta bra argument så att de kommer till bordet.

Vi måste helt enkelt se till att alla vinner nåt. Annars kommer kriget fortsätta skörda offer, skapa nytt hat osv.

Bryt cirkeln nu!

Aftonbladet: Kultur: Soldaterna måste hem

Aftonbladet: Kommer hem ikväll
Aftonbladet: Tack för allt stöd
Aftonbladet: Talibanerna: Vi sköt dem