Hokus-pokus, eller?

Ge dig på en yrkeskår och det kommer snart en försvarare. Det är helt naturligt att reagera så. Den sker som en ren reflex.

Dess värre är det ibland en reflex som mest kommer från den del av hjärnan vi använder minst, reptildelen.

Aftonbladets Lasse Anrell skrev en vass krönika om mentala tränare. Den var rolig och spädde ytterligare på att psyka skidåkare från Norge.
Men det roliga i detta kunde inte mentaltränare Olof Röhlander finna.

Han tvingas skriva en lång insändare som pekar på att Lasse Anrell givetvis har helt fel.

Det må vara hur det vill med den saken. Det intressanta är att den mentale tränaren tar debatten. Han är givetvis rädd om sitt eget arbete, inget annat, egentligen.

Han måste ju tro på det han sysslar med. Det dumma i detta sammanhanget är kanske att skriva inlägget, hävdar jag.

Det hade varit klokare att hålla igen, inte slamra ned ett enda tecken i en debattartikel.
Därför att om man måste gå ut och försvara något så här hårt, ja, då kan folk bli oroliga.

- Det kanske bara är hokus-pokus alltihopa? börjar man undra.
Och se det kan det ju inte vara. Detta är ett känsligt ämne och det måste till folk som har licenser för att bedriva mental träning.

Man tar sig för pannan!
Ord som visdom och sunt bondförnuft, existerar tydligen inte längre.

Varje dag sliter alla lärare i skolan med sina elever. De gör ett pedagogiskt arbete och där, där om någonstans handlar det också om den mentala biten.

Fast man kallar det pedagogik, det är skillnaden.

 

Aftonbladet: Det är bara losergäng som anlitar psykologer
Aftonbladet: Debatt: Mental träning lika självklart som valla