Ja, det var minsann inget att hänga i granen. I förra veckan var jag och avlyssnade ett fullmäktigemöte på plats. Mitt nya m-märkta kommunalråd sedan 2010 var uppe i talarstolen. Han strålade knappast.
Istället var han påfallande lik vår statsminister. Mitt kommunalråd kunde inte se ut över sina ledamöter, låta blicken svepa fram och tillbaka. Han tittade mest ner och verkade skämmas. Röstläget var katastrofalt. Entonigt läge vad det än gällde.
Men jisses då! tänkte jag. Nu vet jag att bli politiker behöver man ingen utbildning till alls. Vem som helst kan ställa upp och kläcka ur sig saker. Den där Åkesson är ju ett sånt stolpskott.
Men av ett kommunalråd vill jag se engagemang och passion när han eller hon ska prata. Oppositionsrådet med en s-stämpel vet att han är en bättre debattör än sin motståndare. Möjligen var det därför kommunalrådet stod där med brallorna nere och tittade i marken.
Pricken över i var ändå när kommunalrådets partikollega kallade en vänsterpartists debattinlägg för “vänsterromantik”. Samma ord kom sedan också kommunalrådet till att använda.
- Jag lämnar vänsterromantiken, dit hän, sa kommunalrådet och lämnade talarstolen.
Han borde lämnat den för gott…
Ärligt talat tar jag hellre vänsterromantik än högerflum.
Jag har lyssnat in mängder av fullmäktigemöten i mina dagar. Detta var alltså första gången med mitt nya kommunalråd. Det blir inte det sista mötet jag spanar in. Fler medborgare borde gå och ta en titt på våra politiker. Det här m-märkta kommunalrådet kan rimligen inte få några röster efter att de sett honom i aktion.
Samtidigt gör kommunalrådet stor sak över att han besöker minst 150 företag varje år. Det är säkert bra, men det är dyra besök. Hur mycket kostar det företagen i förlorad arbetsförtjänst att pladdra med ett kommunalråd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar