Jakten

Gick på jakt idag.
Brukar göra det när jag är ute och vandrar.
Det är en kvinna jag brukar möta, eller så vandrar hon förbi mig.
Hon har bra klipp i benen, ska jag säga.
Där hänger jag inte med.
Men skulle vilja.

Henne var jag på jakt efter!

Hade tänkt fråga om man liksom får hänga med i hennes tempo.
Ännu har vi ju inte pratat där ute i skogen.
Man vet liksom inte hur man ska närma sig ju.
Kvinnan kan ju få panik. Dra i nåt larm och sen blir det fel, alltihopa.

Vad ska hon tro? Om jag liksom börjar pladdra?
Ja, det är märkliga tankar man har, jag vet.
Det märkliga är att idag kände jag verkligen på mig att nu, nu så skulle jag öppna käften.

Blev inte mycket av det.
Kvinnan var inte ute.
Och jag förstår henne. Blixtrandes kallt.
Ungefär som under krigsvintrarna, antar jag.
Själv var jag påbyltad med kläder så jag såg inte klok ut.
Fast jag var aldrig rädd över att gå ut framför bilar som knappt stannade vid övergångsställena.

Tänkte, jag är okrossbar just nu!
Med alla de paltorna hade ingen bils kofångare kunnat skada mig.

Å andra sidan hade det kanske skadat om jag mött kvinnan.
Hon hade definitivt ringt pling-plong-taxin.
Inte för egen del, utan för min skull.
De hade trott jag rymt från nåt isolerat ställe, bergis.

Och på sätt och vis hade jag ju rymt från ett isolerat ställe.
Nämligen min ensamhet...

Nästa vecka fortsätter jakten!