Där jag bor har vi miljöhus. Det är med andra ord inget annat än ett soprum. Av nån anledning ska inget heta vad det är, därför ska det krånglas till med orden.
I början var alltid våra soprum olåsta. Där fanns inte ens ett lås i dörren. Ganska snart gick det inte att ha så. Numera är det nyckel eller kod som gäller för att ta sig in.
Nät har man satt upp för små gnagare och annat olämpligt som kan leta sig in.
Näten var dock ingen match för människor att klippa sönder. Sedan var det bara till att sticka in handen och låsa upp från insidan.
Väl där inne kunde de stå hela nätterna igenom och leta, ja, leta efter nåt. På morgonen efter var det minsann inte mycket som låg sorterat längre.
Bättre skydd fick allt sättas upp för att hålla objudna gäster borta från soprummen.
När jag så i vintras pulsade till soprummet i femtio centimeter snö, ser jag en man som slänger trånande blickar mot mig. Det är inte mig han är ute efter, utan en soppåse jag bär på.
Mannen knuffar en cykel i den djupa snön och på den finns en hela arsenal med redskap. Redskap som faktiskt hade passat nån som ska fånga en livsfarlig giftorm eller liknande.
Här finns två håvar, ett par grejer med gripklor och massa påsar på cykeln.
Mannen är kvick som en vessla efter mig in i soprummet.
När jag vänder mig om för att gå förklarar jag att han måste också gå. Han bor inte i området och hade han gjort det kunde han öppnat med egen nyckel, tänker jag.
Han ser lite nedslagen ut när jag schasar ut honom.
Mannen hade inga verktyg för att ta sig förbi den barriär av hinder som satts upp. Därför att sedan en tid tillbaka sitter också en plåt som hindrar att sticka in handen och nå vredet till dörren.
Plåten är vass med skarpa kanter. Så pass skarpa att man kan skära nåt med den. Den sitter också i perfekt höjd för att skära i exempelvis en rockärm.
Med ett stycke plåtbit mot en ganska fin rockärm så hade jag en dag slitit sönder 30 centimeter på en rock. Ett jättehål gapade i rocken som inte var så gammal.
Och jag sa några väl valda ord i kapten Haddocks stil, anfäkta och anamma, typ. Fast lite häftigare.
Jag slet av mig rocken och tryckte ner den i en sopbehållare.
Förbannad kom jag hem och ville ha kaffe. Måste ha nåt starkt i mig efter rockförlusten ju. Slog givetvis sönder glaskannan mot vattenkranen. Lagen om alltings djävlighet är liksom mig personifierad, det är bara så och det har jag lärt mig att leva med. Men jag har andra anordningar så det blev kaffe till sist.
Efter en halvtimme är jag tillbaka i soprummet och letar bland all bråte. Nu skulle man behövt lite gripklor och håvar, funderar jag.
Ty, plånboken och bilnycklarna kunde ju vara bra att ha.
Men rockeländet knycklade jag allt tillbaka igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar