Djävla advent

Satte upp en adventsstjärna i veckan.
Sånt kan ju bara inte vara svårt.

Förra året köpte jag en fin stjärna. Den ska stå i ett fönster och sedan sätter man liksom en papphuva över. Praktiskt eftersom man sedan kan byta skärm och ha den som vanlig lampa resten av året.

Första gången var det ett styvt arbete med monteringen. I år visste jag ju hur den fungerade, så den skulle vara uppe på ett par minuter.

Trodde jag.
Efter nästan två timmar är jag klar.
För att inte säga helt slut.

Pappskärmen visade sig vara omöjlig att få på plats. Några små magneter ska hålla den på plats. Och så djävla snålt tilltaget med magneter att de inte ens kan hålla i en bit papper.

Jag testade att tejpa. Men nä, så fan heller.
Wrap! Så var fanskapet vikt tillbaka som en inslagen solfjäder.

En bit snöre måste ju fungera. Jodå, det gick så bra att jag sen fick sitta en halvtimme och tejpa och laga skärmeländet.
Med mängder av tejp lite överallt var jag nu nära att öppna fönstret och hiva ut stjärndjävel med fot.

- Lugna dig lite Karlsson, sa jag då.
Satte igång lite starkt kaffe istället.
Under fikat kom jag på en smått lysande idé om att få ihop skiten.

 

Ståltråd!

Ståltråden är det mest underskattade som finns efter lim och tejp.
- Ha-ha, nu djävlar har jag överlistat dig din fan, röt jag, och liksom såg att jag skulle vinna striden mot stjärnan.

Segerviss gick jag till anfall. En bit ståltråd där, sedan en bit där….
Efter fem minuter börjar pappskärmen likna en stjärna. Men den tycktes numera inte vara vit som när jag köpte den.

- Va fan? sa jag faktiskt.
I min iver att överlista demonen till stjärna hade jag tydligen missat nåt.
Fläckar på min fina skärm.

Från frukosten hade tydligen lite äggula lagt sig på bordet. Och nu satt det fint på den vita skärmen.
Men värre var all ketchup.

- Ketchup? Jag som knappt använder det. Vad är detta? tänkte jag nu som en deckare.
Det var blod det.
Över hela skärmen.
- Satans, helvetes, djävlar, anfäkta och anamma. Stjärnsatan kommen direkt från helvetet. Varför ska du drabba mig? vrålade jag.

Ståltrådens vassa ändar hade effektivt gjort två fina hål i mina fingrar, samt en rejäl rispning inne i handen.
Följden blev blod på vit skärm.

Kanonsnyggt, faktiskt.
Jag tänkte först låta blodet sitta kvar som ett minne över den förbannelse som jag alltid drabbas av.
Men sansade mig och tyckte att det såg allt lite makabert ut.

Så vatten och lite diskmedel skulle göra susen.
Jodå, så pass bra att pappskärmen var på väg att totalt lösas upp.

Torkade lite försiktigare nu. La den på tork och fixade mina händer. Ett sår ville inte sluta blöda.
Efter torken var det åter dags för tejp på skärm.
Den hade blivit lite sladdrig och behövde stadga.

Hela min kropp var nu också sladdrig. Jag småskakade av ilska när jag till slut fick ihop skiten.
Och nu lyser den ska ni veta.

Funderar på om den inte ska lysa dygnet runt med tanke på det arbete som ligger bakom.