Krypet

Händelsen ägde rum för så många år sen att jag inte minns årtalet. Men jag minns vad som hände. Jag minns till och med vilken veckodag det var.

Det var en söndag. Eftersom jag hade druckit lite, nja, mycket då, dagen innan, så gick jag.

Traskade mot min föräldrarhem som ligger ett par kilomter från min lägenhet. Vi pratar januari, vi pratar snöstorm och bitande kyla. Jisses, så kallt det var.

Det är när jag stretar i motvinden med snön som yr och is i ögonlocken som nån tutar på mig. Tutar och tutar, ett läte, var det väl mest.

En gammal risig folkvagn rullade fram.
- Fönstret vevas ner och en röst säger, hoppa in jag åt ditt håll också.

Jodå, det var en kompis som också hade sitt föräldrahem i samma område som mina bodde.
Sagt och gjort, jag hoppade in i det jag trodde var bilvärme. Men…folkvagnar…

Vi åkte i sakta gemak framåt. Jag fånstirrade på vägen och nu ökade snön som fan. Min förare kunde bara sakta ner ytterligare och nu var det snart inte ens krypfart.

I min ögonvrå ser jag nåt, men reagerar inte. Fortfarande total koll på det som fanns framför oss. Det vill säga bara vitt…

Men nåt är det i min ögonvrå…visst fan är det nåt som rör sig.

Jag vände på mitt huvud mot vänster. Då tittar jag rakt in i ögonen på en stor djävla boaorm.

Jisses, anamma, alltså! Jag vrålade, öppnade bildörren och rullade ut på gatan. Höll på slå ihjäl mig i fallet.

Inne i bilen satt en och skrattade så att han var nära en stroke eller hjärtattack..och det borde den fan ha fått, tycker jag.

Den förbannade ormen hade kompisen innanför jackan och den tittade ut efter en stund och undrade väl nyfiket ven jag var. Den såg mig som ett byte, det är jag då säker på.