Sportskribenten

Det är inte alltid lätt att referera i sportens värld.
Man har ett litet utrymme och där ska man sätta in text och bilder.
Helst ska det också vara en rättvis bild av vad som hänt inom idrottens värld.

Tidningar är en ständig produktion. Sex dagar i veckan ska de fyllas med läsning och annonser. Så fort ett ex är klart påbörjas nästa.
Det blir aldrig klart.
Många gånger undrade man hur det hela fungerade.
Men, på nåt underligt sätt, fungerade det.

För många, många år sedan, när jag frilansade på en lokaltidning, fick jag det ganska hett om öronen på en plats.

En supporter till ett hockeylag vägrade att acceptera mina texter.
Varje gång mötte han mig vid entrén.
Sedan startade ordflödet.

- Du är oduglig! Begriper ingenting! Kass! Hur kan du få hålla på!
Varje match samma visa.
Efter fyra-fem gånger uppmanade jag honom att ringa sportchefen istället.
Det gjorde han inte.

Till en söndagsmatch hade jag stressat hela dan. Kom på plats ganska sent. Skulle kolla så att spelarprogram stämde, hinna ta en kopp kaffe osv.
Då kom liraren fram och startade med sitt gallösande igen.

Själve den flög i mig då.
Jag avbröt honom direkt.
- Perfekt! Här har du en penna och lite papper. Idag är det banne mig du som skriver, röt jag.
- Jag ska visa dig! sa han och slet till sig penna och papper.

Själv gick jag och drack mitt kaffe.
Noterade om matchen, tog kommentarer efter matchen, plitade ner all matchfakta i blocket. Eftersom hemmalaget vann med 7-3 så var det mycket att skriva. Lägg där till assist, dubbelassist, utvisningar, skott, domare och publik.
Ja, ni vet själva.

Efter matchen stod liraren vid min bil och väntade.
Väl inne på redaktionen visade jag honom en skrivmaskin.
- Bara till att spotta igång, sa jag.
Själv tog jag en annan maskin och skrev på.

20 minuter senare hade jag faxat in texten och hunnit med att prata med redaktionen två gånger på telefon.
Nu stövlar jag in till liraren.
Jag ser tre rader maskinskriven text.

- Är det allt som läsarna ska få imorgon? menade jag.
- Detta var det värsta jag varit med om! Jag vet inte alls hur jag börja eller någonting, sa han svettig.
- Du har tur idag. Jag har just lämnat in 1,5 sida med text plus matchfakta, det vill säga två a4:or, sa jag.
- Hur har du hunnit med det? undrade han.

Jag svarade inte. Istället körde jag hem honom.
Han var urlakad och mest tom i skallen.

Sedan den gången var han ganska snäll när vi träffades på matcherna.
Många undrade varför.
Av mig fick de aldrig veta.
Inte förrän nu, vill säga.