Twingly statistik

13 juni 2009

Ut ur garderoben

Hmm..idag fick man sig en rejäl funderare.

Upptäckte att jag inte hade en enda klädgalge ledig. Trots att jag genom åren köpt massor.

En titt i garderoberna var som en tidsresa.
Konfirmationskostymen från mitten av 70-talet hängde där, en parkas!

Vem kommer ens ihåg plagget parkas?

Kostymen har jag använt en dag. Idag skulle jag nog kunna få byxorna om ett lår, inte mer.
Över 30 år senare och kanske 60 kilo större så finns det liksom inte en chans.

Och när i glödheta skulle jag bära denna fula kostym?
Varför hänger den kvar där inne, längst inne i garderoben?

Nä, här måste till en rejäl rensning. Så här kan man banne mig inte ha det.

11 juni 2009

Jaha?

Inget nytt inför midsommar och semester?

Nä, faktiskt inte.

 

Jordgubbarna hotas i vanlig ordning, därför ska de vara blixtdyra till midsommar.

 

Och bensinen kommer givetvis att gå upp i pris lagom till semestern.

 

Nån som känner igen detta?

Så här är det varje djävla år ju!!!

Leendet


För ett leende behövs det mindre muskelkraft än till att se sur och dyster ut.
Detta sagt av en som alltid ser sur och butter ut.

Jag vet att det är motsägelsefullt med muskelspelet i ansiktet, men fakta är fakta.
Så därför bjuder jag exklusivt alla läsare på ett leende idag.

Varför jag ler vet jag inte.
Men jag bjuder på det till alla som kommenterar, både positivt och negativt, här på bloggen.
Också till er alla som skickar fina mail av varierande sort.

Hoppas att vi alla får en bra sommar.
Låt kärleken blomma.

Du man/kille: sätt din kvinna i brygga. Hon kommer gilla det. (För den som inte vet vad det är, så finns det en anvisning nånstans om det. Handlar om sex. SÅ mycket kan jag avslöja.)
Du kvinna/tjej: Låt dig väl njuta av behandlingen.

Slutligen till man/kille: Smakar bättre än jordnötter och biran sitter dödsskönt i halsen efteråt.

10 juni 2009

Åt helvete med Karlsson

Var inne i min lilla lokala affär häromdan. Är där varje dag för att just gynna det lokala lilla och småskaliga.

Framme vid kassan står en kund som jag känner igen.

- Hallå Jonas, vrålar jag så alla verkligen kan höra mig.
Eftersom jag långt borta, bäst att ta i med rösten tänkte jag.

Killen tittar till åt mitt håll. Kassörskan verkar ha tappat fattningen, förlåt räkningen, ska det givetvis vara.
Jag kommer närmare.

Och inte fan är det Jonas.
- Men du är ju inte Jonas, utbrister jag.
- Nä, säger den stackars kunden.
- Jisses, så lik du är en som heter Jonas, förklarar jag urskuldande.
Kassörskan skrattar gott.

Kunden går ut och undrar  nog vad i helvete som pågår.

Jag undrar faktiskt desamma. Sanningen är mina ögon. Jag ser allt sämre. Folk måste nästan springa på mig för att jag ska våga hälsa.

Om en vän går på andra sidan trottoaren, så är det inte säkert jag ser vem det är ens.
Pinsamt?
Nja, men skitjobbigt att inte se så bra.

Det värsta är att vissa dagar är synen bättre, andra sämre. Hur det kan variera så har jag ingen aning om.

Sköldkörteln, säger nån.
Får nog ta ett test och se vad som händer i min kropp.

Synundersökningen sa i alla fall att jag inte behöver operera just nu!!!
Och innan det ändå kan komma ifråga måste sköldkörteln kollas.

Det fick jag reda på för snart ett år sen. Inte har jag beställt tid för en koll, inte.
Jag är nog lite rädd för att värdena ska visa sig vara helt åt helvete.

Snart ser jag inte heller att fotografera. Mitt allt!

HJÄLP JAG ÄR FAKTISKT RÄDD!

8 juni 2009

Också ett recept

Ja, tjena vilken mat det blev då!

Jag är faktiskt ganska duktig på att laga käk. Med betoning på laga. Inget halvfabrikat här inte.
Igår var det dags för lite spagetti med egenhändiga biffar.

Biffar som jag brukar röra ner lite allt möjligt i. Denna gången var det turkisk yoghurt, finhackade inlagda rödbetor, olivolja samt salt och vitpeppar.

Gör oftast färsen ganska lös. Då räcker det att man lägger en bit på plåten, så liksom flyter den ut till en lagom tjock biff. Perfekt och enkelt.

Samtidigt som man börjar steka biffarna måste man dra igång spagettin, eller vilken pasta man nu väljer.
När den kokat klart brukar jag slänga i en liten klick riktigt saltat smör.

Av nån anledning låg en tub med pepparrotsvisp framme också. Tog av hatten och klämde i halva tuben!!!!

Vad som egentligen hände i min skalle vet jag inte. Varför jag ens plockat fram den ur kylen, vet jag inte heller.
Mycket märkligt var det.

Tårarna var nästan framme i ögonen när jag sedan rörde runt i den heta nykokta spagettin. Jisses, så starkt det luktade.

Men djädrar, det gick att äta det också. Blev inte alls så starkt som jag trodde.

Det är misstag som gjort att mänskligheten lärt sig komma på mängder av konstiga recept.
Så nu lägger jag till: pepparrotsvisp med spagetti!