Inget är längre som förr. Jag konstaterar att det var banne mig bättre förr.
Då hade vi en statsminister som stod upp för att man ska betala skatt. Skatten gick tillbaka till samhället och barnen fick i skolan lära sig vara rädd om saker. Nu skiter man i vilket. Skulle en yngling bli bestulen på sin nya mobiltelefon så är det bara en axelryckning från det finniga tonårsbarnet.
När jag arbetade i en skola med så kallade värstingar råkade en av dem ut av sin egen medicin, nämligen bli bestulen. Han menade att det bara var säga till farsan och sen skulle han ha en ny. En ny kostade då ungefär som idag. Med andra ord mycket dyra och för normala människor en hel veckas arbete innan den är betald.
När ynglingen fick räkna ut hur många timmars arbete det ligger bakom att köpa en ynka telefon blev det annorlunda. Ingen hade helt enkelt berättat och förklarat hur det fungerar.
Sånt var bättre förr och allt man köpte höll. Min ena stol fick jag fixa extra skruvar till. De är fyra år gamla och börjar redan ge med sig. Sånt hände inte förr. Då köpte man möbler och behöll dem livet ut, ibland gick de till och med i arv. Nu får man slänga eländet efter två år och köpa nytt.
Förra året investerade jag i en högtryckstvätt. Den har använts ungefär 30 minuter. Idag sprack munstycket och det liknande mest en uppfläkt banan. Rena skräpet visade det sig vara trots fint märke på. Min nya kamera har tillverkats i Thailand. Den säljs rekordbilligt och kommer inte hålla i längden.
Det kan man liksom iskallt räkna med.
Lika så tänker jag med regeringen. De får inte sitta kvar! De håller banne mig inte heller i längden…
Martin Mobergs betraktelser: Dagens lästips - om hur det ser ut en vanlig dag i alliansens Sverige
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar