Föra några år sedan var jag hundvakt åt en stor härlig boxer.
En gammal trofast snäll hund som följde mig vart jag än gick.
Supersnäll och lugn som en filbunke.
Fast en dag blev han inte så road av mig.
Jag hade plockat fram en stor burk med hundmat.
Det skulle slevas upp i hans skål.
Och som jag står där och donar med detta så slickar jag av skeden.
Tar ett nytt tag i burken och krafsar upp lite till i hans skål.
Åter far skeden in i munnen.
Hunden gnydde till och tittade misstroget på mig.
Han trodde säkert jag skulle äta upp hans mat.
Jag tänkte mig liksom inte för.
Såg nästan gott ut också. Smakade inte så illa, heller.
Lite som sylta, faktiskt.
Sedan den dagen har jag alltid haft en fin glänsande päls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar