Var går gränsen för att man kränker en person?
Detta är sånt som våra domstolar och andra kommer att få reda ut.
Lagen (2006:67) är mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever.
Visst det låter skitbra. Men det kommer innebära gigantiska problem för alla inblandade. Jag lovar!
Redan nu bävar kommunjurister inför vilka frågor de kan bli utsatta för.
Sunt förnuft kan vi nämligen inte längre använda oss av, tydligen.
Problemet, som jag ser det, är att en kränkning kan upplevas så förbaskat olika från person till person.
Säger man något som ett skämt, kan detta i värsta fall leda till anmälan och en massa strul.
Och då var ändå tanken att man kanske ville lätta upp en stämning.
Istället får man en stämning på sig!
Inom skolans värld råder idag många regler att förhålla sig till. Och det ska man göra sig varje sig man är svart, vit gul eller röd i skinnet, oavsett vad man har för egna värderingar avseende religion etc.
Ursprungsfrågan är ändå: Var går gränsen för kränkning?
Ja, eftersom den kan upplevas olika så måste det också bli så att i vissa fall blir det fritt fram och i andra åker man dit så smäller om det.
Med andra ord kan man inte sätta upp regler för vad som är tillåtet och icke tillåtet.
Detta gör problematiken än värre.
Ta som exempel att jag säger tjockis till nån. Jag gör det skämtsamt och skojar samtidigt om min egen person som är allt annat än slimmad.
En person kan förstå det och inget mera händer. Nästa tar åt sig och en anmälan ligger på bordet.
Intentionerna i lagen är säkert hur bra som helst. Men att stifta lagar som knappast kommer att kunna vara gångbara, är meningslöst.
Det är banne mig resursslöseri också.
Nä, detta måste backas hem till politikerna igen och sedan måste det sättas upp riktlinjer.
Vi kan helt enkelt inte ha lagar som bygger på godtycke och diverse uppfattningar.
I så fall kan vi ha det på andra områden också.
Det vore ju spännande om inte annat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar