Landslaget - Zlatan

Vad händer med vårt fotbollslandslag?
Jag fattar snart ingenting....

Igår läste jag den positiva nyheten om att Zlatan sagt ja till landslagsspel efter sin bojkott.
- Härligt, skrek jag, och slog knytnäven i bänken, så att arbetskamraten nästan blev lite fuktig i brallan.

- Han behövs om vi ska klara av detta tuffa år, menade jag vidare.
Glad i hågen arbetade jag vidare under dagen. Allt gick lätt, som en plätt.
Inga sura miner någonstans.

Väl hemma efter att mat ätits upp och disken fixats hamnade jag framför text-tv.
Det skulle jag inte gjort.
För där kom kontraordern: Zlatan tackar nej till spel!

- Va! Fasen....grrr..för böveln...din lilla grinolle...vafför gör du på dette viset, tänkte jag.

Idag är tidningarna nedlusade i ämnet.
Så det får ni kolla in själva.
Men jag misstänker att det finns något osunt bakom allt detta strulande.

Faktiskt tror jag inte på att detta bara handlar om den där fadäsen när Chippen, Zlatan och Mellberg var ute och rumlade lite på kvällen.
Nej, det var ju ett tokstraff!
Något annat måste ligga bakom....man misstänker liksom det, tycker jag.

Man behöver inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att tänka så.

In med Lasse igen

Lasse Anrell finns inte längre kvar som krönikör i Aftonbladets söndagsbilaga.
Jag sörjer tidningens val av att peta honom.

Lasse och jag gick till sängs varje söndagskväll. Det kändes underbart att få dela säng med honom.
Den nästsista sidan i bilagan var liksom klimax på hela bilagan.
Man byggde upp en slags förväntan för varje sida man tröskade igenom.

Snart kommer Lasse, tänke man och svarade på kluriga frågor i bit för bit....snart så....så kommer min längtan att stillas.

Och då finns han inte där längre.
Man blir bedrövad!
Hela söndagsnatten går åt helvete.

Sen ska man arbeta en hel vecka också. Då kan man liksom inte ha en sån start på måndagen längre.
Därför måste vi starta en folkrörelse som ser till att Lasse Anrell åter kommer finnas i bilagan varje söndag.

Okej, ett par veckors semester, men inte mer Lasse. Sen vill vi se dig där!

Anders Gerdin är chefredaktör på Aftonbladet.
Maila honom och ge dina synpunkter.
anders.gerdin@aftonbladet.se

PS: Kanske jag bryter mot nån copyrightlag som länkat in en bild på Lasse Anrell, i så fall ber jag om ursäkt. Men ett värre brott är att inte Lasse finns kvar i söndagsbilagan.

Fula ord

En kommunalpolitiker i vårt avlånga land vill inför nolltolerans mot så kallade fula ord.
I en tidning kan man läsa vilka ord som är fula och vilka som kan gå an att använda.

I all hast kan man säga att könsord är förbjudet, medan man kan säga fan och djävel, exempelvis.

Jag har ett betydligt bättre förslag.
Se till att det finns inget som heter fula ord. Sedan kan vi använda dem och ändå vara rumsrena.

Nog kommer vi dit hän vart vi än vill. För redan idag kan man läsa ord som kuk och fitta i en dagstidning.
För 15 år sedan var detta en omöjlighet och hade förmodligen slutat med sparken för skribenten.

Om någon intervjuades och sa fan, då brukade detta förkortas till f-n.
Idag är det ingen som bryr sig.

Nä, så då är det bättre säga: det finns inga fula ord längre.

Avdelning: Åhhh fan!

Läst ur möbelkatalog anno 2007:

"Dun och fjädrar som används av **** tas aldrig från levande fåglar."

Äta fint

Visst är det skönt att komma in på en kanonrestaurang och bara bli bortskämd?
Det blev jag och några arbetskamrater.

Vi gav oss den på att verkligen käka och dricka gott. Skit samma vad det kostade.
Och som vi åt!
Förrätt, huvudrätt, efterrätt, gott att dricka hela vägen med maten, sedan avsluta med stark espresso och lite konjak.
Ja, jisses! Det är banne mig som en orgasm!

Länge och väl smackade vi i oss av alla möjliga smaker. Vi pustade mellan rätterna. Drog efter andan, sen skyfflade vi ner ny näring till våra kroppar.
Vi mådde perfekt.

Efteråt stod vi ute på gården, summerade lite snabbt.
- Super! var ungefär den samlade kommentaren.
Men kompisen bredvid sa inte mycket.

Så vi frågade vad han tyckte.
Han drog lite på svaret...började sedan berömma, gick från förrätt till huvudrätt och avslutade med efterrätten.

Och det var när han kom till kaffet....
- ....fast de där små chokladbitarna till kaffet var banne mig inte alls goda, sa han.

Vi andra tittade och gapade.
- Choklad? fick jag visst ur mig. Jag såg ingen choklad.

Det visade sig vara nåt helt annat kompisen hade tuggat i sig.
Nämligen råsocker.