Valet i höst är klart! Regeringen med Reinfeldt ryker och Stefan Löfven blir ny statsminister.
Så kan man summera alla dessa siffror som blippar förbi mina ögon varje vecka. Det ena stapeldiagrammet efter det andra förkunnar samma sak: “glappet mellan blocken ökar” och sen är det “förstå-sig-påare” som uttalar sig också.
Själv blir jag bara trött. Valet avgörs i september och mycket kan hända. Oppositionen tycks inte heller brösta upp sig nämnvärt, trots att de har medvind. Sånt är lite märkligt.
Den som sticker ut mest är vänsterpartiets Jonas Sjöstedt. Honom har jag alltid gillat. Han är rak i sin kommunikation och han gjorde stort intryck på mig när han satt i EU-parlamentet.
Men var är miljöpartiet?
De syns allt mindre i debatterna. Centern försöker nu tydligen ta hem sina gamla paradgrenar, som faktiskt mp lagt beslag på, eftersom centern släppt dem. Mp får se upp om de inte ska bli omkörda.
Den risken är dock minimal. Annie Lööf är ett svagt kort i centern. Eskil Erlandsson hade gått hem mer i stugorna på landsbygden. Så man får väl vara glad över att Annie sitter på sin post…
Sossarna då? De måste tuffa till sig ordentligt. Skiljelinjerna mellan regeringens synsätt och den socialdemokratiska är ibland diffus. I alla fall när det gäller hur man resonerar i partihögkvarteret.
Lyssnar jag ute i verkligheten, landsbygden, finns klarare och tydligare skiljelinjer. Men det finns givetvis en rädsla hos s. De vill inte skrämma bort någon röst. Faran med ett sånt tänk är att man kanske förlorar fler röster än man hade kunnat vinna.
Steppa på nu Stefan Löfven! Om inte tempot ökas och jag ser mer handlingskraft kommer jag snart och besöker högkvarteret med en kofösare.
Då blir det säkert fart…
Martin Mobergs betraktelser: #eupol - (S) valplan som lovar gott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar