Sportdårar

Den här våren är extremt jobbig, tycker jag.
Inte så att jag lider av allergi.
Men ändå.

Jag tänker rent sportsligt.
De lokala serierna går på högvarv.
Hockey-VM håller på för fullt, champions league har spelats två kvällar efter varandra.
Allt detta ska ske under våren.
När man efter vintermörkret åter kan se att naturen färgas av blomster och grönt.

Vad gör man då?
Jo, rullar ner persiennerna så att den där solen inte träffar tv-n.
Där inne sitter man och hukar, vrålar av lycka eller olycka.
Många byter skepnad totalt.

Från att vara en ganska snäll person kan de utbrista till avgrundsvrål som får de mest barkade män att tappa hakan.
I det läget ska man liksom hålla sig undan och inte retas med dem.
Speciellt känsliga är dessa personer när det går dåligt för laget de håller på.

Som allt annat så växer det mesta bort med åren. Fast inte på alla.
Extremer finns runt oss i vår vardag.
Är det inte den största äggkoppssamlingen i världen, så gäller att hålla stenhårt på sitt lag.

Men, som sagt var, även de mest troende kan tappa suget.
Jag känner en, mer eller mindre, idrottsinvalid. Fotbollen slet sönder killens knän totalt.
Då vände klubben ryggen mot spelaren.
Han är idag en mycket bitter idrottsinvalid, kan jag säga.
Bitter mot sin egen klubb som kunde bete sig så illa.

Idrott och sport är långt ifrån det viktigaste här i livet.
Men mitt inne i stridens hetta, så har skygglapparna tagits på och man har enbart tunnelseendet kvar.
Det är inte nyttigt.
Man måste se helheter i allt som sker.

Idrott och sport är bara en del av livet precis som fritid, jobb och sömn eller vad det nu kan vara.
Att ha balans i livet innebär att man har lagom portioner av allt i sin vardag.
Lite av en kostcirkel, faktiskt.

Det kan man ibland behöva påminna sig själv om och omgivning när man märker att det går för långt.