Twingly statistik

29 november 2006

Nya exporter

Försäkringskassan sticker til Spanien!
Utropas i rubriker under dagen.
Ingen är direkt ledsen, jo, möjligen spanjorerna.

Sen visar det sig att just spanjorerna behöver inte vara rädda.
Nä, det är svenskar som bor i Spanien, och inte bara bor, de har förtidspension - så långt är allt okej.
Men fan ta dem om de arbetar också!

I så fall så ska de inte ha pengar från staten.
Det håller jag med om.

I Spanien finns enligt siffror 630 förtidspensionärer eller de som plockar ut så kallad sjukersättning.
Hur mycket det kommer kosta att skicka folk från försäkringskassan till Spanien, öppna kontor etc.
Vet ingen.

Tycker ändå att det är lite märkligt.
Redan i landet lagom Sverige finns väl över 630 personer som skattefuskar så det brakar om det!
Varför ska vi inte börja med dem?`
Här finns ju de stora pengarna att plocka hem för staten.

Ursäkta, det ringer i min mobil....återkommer........................

*pratar i min mobil*
- Jaha, jaså, ni tycker det är vore ett uppdrag för mig? Lilla jag, alltså?
- Oj, jag är smickrad.
- Jo, det kan jag tänka mig. Så snabbt? Okej då, eftersom ni tjatar.
*lägger på*

Hmm...
...var var jag...
Jo, men det är faktiskt kanon att man ska öppna försäkringskassa i Spanien.
Fint klimat ju.
Jag börjar på måndag i Alicante.

26 november 2006

Småmys i TV-soffan

Småmysigt i soffan.
Gott att dricka.
Gott att äta.
Bra på TV (jodå, det händer).

En generös barm att luta sig emot.
Man tänder ljusen.
Man myser och gosar.

Plötsligt en attack!
Det brakar loss, helvetet.
Man harklar och frustar.
Famlar efter drickan.

Drar girigt i sig hela whiskeyglaset.
Klunk, klunk!
Den generösa barmen, undrar vad som står på.
Man kan inte prata.
Ögonen rinner, ingen luft att andas.

Man tittar upp.
Hostar till av bara den.
Ut genom mun far det som en missil!

Det förbannade popcornskalet landar prydligt på den generösa barmens panna.
Smack!

Ridå.

23 november 2006

Makt

Kunskap är makt.
Heter det ju.

Inget kan vara mer felaktigt.
Titta bara på den nya regeringen.


PS
Nu har den dumme sd-snubben skaffat sig en bil, som blir nummer två i samlingen. Säkert 20 år gammal bil är det. Ser ut att vara i ganska bra skick.
I betydligt bättre skick än sd-snubben.
Han har verkligen bara småfalgor i skallen....
Men vad jag vet så har fortfarande inte kronofogden fått in nåra stålar.

Sd-snubben bor på alla andras bekostnad.
Han är mer tärande än alla de flyktingar han faktiskt vill ska lämna detta landet.

Nä, det fanns en tid då det fanns riktiga ställen för såna snubbar - Gulag.
Jag föreslår att vi öppnar upp nåt uttjänt gruvhål i Kiruna.
Sen skickar vi in sd-snubben och andra av hans kaliber.
Med handkraft kan de säkert hacka fram nåt vettigt ur berget som inte skulle kunna tas om hand av maskiner.

Där nere i hålet skulle de kunna göra nån nytta - i alla fall.
Blir det bråkigt så är det enkelt att stänga igen.
Bara till att dra ett par dynamitgubbar och rasera utgången.
Ett nytt Gulag är precis vad vi behöver i Sverige!

21 november 2006

Framfötter

Respekt.
- Show me some respect man!
Skriker en yngling runt 15 bast till mig.

- Vad menar du? frågar jag, lugnt och sansat.
Och svaret från ynglingen är:
- Ähh, vaffan liksom, du vet va ja mena jö!
- Nä, jag fattar inte. Förklara dig.
- Ähh, stick o brinn gubbafan!

Så där kan snacket gå nu för tiden. Här visas minsann ingen repekt alls för de som kallas vuxna.
Respekt är ett ord som numera används hela tiden. Alla ska visa respekt, än hit och sedan dit.
Folk blir kränkta i parti och minut, ingen visar hänsyn alls tycks det.
Är det så?

Förmodligen inte. Redan de gamla romarna förfasades över ungdomarna.
- Nu är de värre än någonsin, konstaterade man innan galna konungar brände ner Rom, satte på folk lite hur som helst och dog i nån mystik inavelssjukdom.

Om det var så att varje ungdomskultur skulle bli värre än den andra, hur skulle det då se ut?
Jag kan tycka att dagens ungdomar är slöa, stillasittande och skulle behöva en blåslampa i röven!
Det finns ju mängder av frågor som borde engagera. Men de sitter kvar och hukar bakom sina bildskärmar från TV, telefon, dator eller vad det nu kan vara.

Vi behöver en ny revolt! Fattar ni inte det?
Miljö, orättvisa, fattigdom, sjukdomar, tänk så mycket skit det finns i världen. Och allt du gör är att sitta tigande och hoppas att mamma och pappa kommer och fyller på ditt konto med mer stålar.
Bortskämda är vad ni är.

Dagens ungdomar runt 15 har i sina små flick- och pojkrum mer än vad en vanlig arbetande människa har. Mängder av saker som kostar tiotusentals kronor. Ändå mår ni skit. Många far så illa att de tar sina egna liv.
Inte ens en ny dator eller mobil kan rädda dem.
Föräldrarna ser det inte heller.

Och ingen gör nåt...

Det är dags att vi alla vaknar upp.
Ungdomarna måste ta första steget. Det kan banne mig inte de vuxna göra.
Men när ungdomar idag visar framfötter så blir det oftast på fel sätt.

De slänger helt enkelt upp sina leriga kängor i tygmöblerna och tror de äger stället de just befinner sig i.
Helt fel!
- Ta genast ner fötterna, förbannade unge! Ställ dig upp och ta ställning i viktiga frågor. Engagera dig! Skyll aldrig på någon annan. Det är ditt liv det handlar om.

13 november 2006

Hästarsle

"Tjänstemännen börjar lämna a-kassan"
Den rubriken skriker SVT-text ut idag.
Svaret från arbetsmarknadsministern:
- Jag kan bara beklaga.
Ingen, säger ingen, tror att han beklagar någonting.
Det är nämligen bara medveten politik, inget annat!

Detta samtidigt som en hästsvans till finansminister säger till de arbetslösa.
- Sök mer jobb eller få böter!
Hästsvansen bör nog placeras där den verkligen gör sig.
Nämligen i ett hästarsle!

Den nya politiken kommer nu in som den värsta tsunami i våra hem.
Vilka ska rädda oss?

Ja, inte fan lär regeringen lyfta ett finger från pöbeln att duka under.
Tvärtom. De kommer gnida händerna, lassa in mer gåslever, skölja ner med portvinet...rapa...

Arslena har verkligen visat upp sina ansikten.

10 november 2006

Dags för hälsokoll

Ibland är det kul att minnas tillbaka.
Jag kommer ihåg när jag gick på högstadiet.
Det var dags att gå till skolsköterskan.
Dagen innan hade vi fått hem ett rör med lock.

- Ni ska kissa i den på morgonen. Det är det bästa kisset, sa sköterskan.
Hur rätt hon hade vet hon väl inte, egentligen.
För henne var det bästa, lika med att hennes lackmuspapper kunde ge utslag.
För oss, att lätta på trycket som uppstått under natten.

Nåväl. Alla traskade hem och kände sig lagom upprymda.
Det är inte kul gå till sköterskan med en tub kiss.
Sen ska det mätas och kollas.
Kanske en doktor också sitter där.
Då tar han tag i pungen, säger: hosta.

Tja, ni vet hur kul det kan vara, typ.

Så det smids planer denna eftermiddag.
En av kompisarna får i uppgift att fixa med lite saker på morgonen.

Han kommer med en hel spann urin!
Grabbarna fyller sina rör och går in till sköterskan.
Hon sätter igång sina tester.

Det tar inte så lång stund innan snacket går:
- Grabbarna lider av äggvita i urinen.
Själv vet jag inte ens vad det betyder.

Men kompisen tackade och bugade.
- Bra, då vet vi vad fåren lider av där hemma.

Håll rent!

Nu blommar frågorna om klimatförändringar osv.
SVT startade en förträfflig serie igår om "Planeten". Väl värd att följa på torsdagarna.
Nu är det alltså dags att ta sig en funderare om vad vi folk sysslar med på denna jord. Inte en minut för sent, kanske.
Fast mycket är för sent.

När jag var yngre var jag med i något som hette fältbioglogerna. Deras måtto var: håll stövlarna leriga!
Vi spanade fågel vid kust och insjö, följde med på spännande projekt till skogs, upplevde inventeringar av både sork och uggla.
Det var en spännande tid att uppleva när man var runt moppeåldern.

Redan då var jag och mina kompisar kritiska till att skogsbruket dikade ut kärr och mossar.
Vi hade mängder av bra argument till att dessa skulle få finnas kvar.
Men kapitalet styrde och skogsfolket ville plantera skog på denna odugliga vattsjuka mark. Så man dikade ut.
Och vi slängde sten och fördämde efter bästa förmåga.

Det var civil olydnad så det sjöng om det.
Tyvärr förlorade vi kampen.
Nu 30 år senare har kärren växt igen totalt.
Det vi då kunde hitta i den vattensjuka marken är för länge sedan borta.
Fåglar, grodor, paddor, växter...allt sånt är borta.

Men det kom också en tid när saker och ting förändrades.
Numera anser man att det är viktigt behålla de vattenmarker som finns. Plötsligt har någon kommit på att de faktiskt också kan göra nytta.
Hej o hå!

Så det som nu händer är att man kan få bidrag för att just anlägga vattenmarker. Speciellt bäckar och åar som rinner ut i vårt hav.
Vattenmarkernas kraft att ta hand om övergödning exempelvis, är bevittnad.

Det konstiga är dock att inget ändrats genom årens lopp. Vattenmarkerna i mitten av 70-talet gjorde givetvis lika stor nytta som de som finns idag.
Men dikar man ut och låter dessa försvinna så påverkas vår miljö.
Är det verkligen så svårt fatta?

Jag begriper inte att man måste vara professor för att förstå.
Tar vi väl hand om vår natur kommer den ge oss så mycket tillbaka.
Så enkelt är det.
Därför är det dags att också ta upp den gamla slogan: Håll Sverige rent!

Om ädel tävlan..

Idag överlämnar jag ordet till Troed Troedson:

Jag tycker om att tävla.
Finns det inte något riktigt målsnöre så hittar jag på ett. Jag delar upp potatisskalning, bilkörning, mailskrivande och föreläsande i etapper och delsträckor, sedan hittar jag på önskade resultat och försöker komma under, eller ibland så nära som möjligt. Jag sporras av konkurrens, svåruppnåeliga mål och oförutsedda hinder.
Alltså borde jag tycka om betyg i skolan, motiverande ackordslöner i arbetslivet eller eggande säljtävlingar i företaget. Ändå gör jag sällan det.
Det finns något som gnager och skaver, något som inte känns rätt i magtrakten. Således försökte jag förstå och sätta ord på när tävlande är av godo och när det inte är det.

För att få en rimlig text tillåter jag mig från och med nu att använda ordet ”tävla” varje gång jag försöker överträffa någon eller något, detta vare sig om det är en regelrätt tävling med regler och medtävlare eller om jag bara försöker överträffa mina egna mål eller någon annans förväntningar.

Jag hittade fem faktorer som avgör om mina tävlingsinstinkter kommer att hjälpa mig till bättre resultat eller inte.

Den första frågan – och förmodligen den enskilt viktigaste – är ”Har jag själv valt att delta i den här tävlingen?”. Frågan kan nyanseras på många sätt: ”Har jag varit med och utformat spelreglerna”, ”Har jag möjlighet att lämna walk-over om jag inte vill vara med?”. Om svaret på frågorna ovan är ”Ja, jag tävlar på villkor som jag själv varit med att skapa” så bidrar det definitivt till bättre prestationer. Om jag däremot svarar nej på frågorna är det rimligt att anta att motivationen blir väsentligt lägre.

Nästa fråga handlar om vad som står på spel. Det finns två typer av utfall, vi kallar dem morot och piska. Vad får jag om jag vinner respektive vad drabbar mig om jag inte vinner? Generellt gäller att vi är mera rädda för att förlora än vi är sugna på att vinna. Risken att bli av med en hundralapp bedöms som mer hotande än vad chansen att vinna en är lockande.
Alltså ägnar vi mer ansträngning åt att skydda oss från en mycket osannolik stöld än att försöka komma åt en lika osannolik vinst. Negativ förstärkning har dock en del andra nackdelar. För det första innebär den att vi anstränger oss till dess risken är borta – därefter slutar vi. För det andra använder vi en hel del kreativitet till att fundera på hur vi kan slippa både tävlingen och dess konsekvenser.
För det tredje har rädsla en del oönskade konsekvenser för bland annat kreativiteten. När vi grips av panik (för att vi jagas av ett lejon) springer vi fortare än någonsin men priset för den höga farten är bland annat ett extremt tunnelseende.

Alltså kan man anta att i de flesta situationer är positiv förstärkning att föredra.

Den tredje frågeställningen handlar om min förståelse för spelets regler och mekanismer och om det verkar finnas en koppling mellan vad jag gör och hur det går för mig. Om jag förstår hur det hänger ihop blir jag sporrad till ansträngning, om jag inte förstår – eller om jag inte menar att det finns en koppling mellan vad jag gör och mitt resultat – anstränger jag mig inte.

Den fjärde faktorn bakom mitt intresse – eller ointresse – för tävlingen är en egen bedömning av mina chanser. Om jag tror att jag har en chans att vinna – men inte är säker på att göra det – ökar min tävlingslust och i annat fall minskar den. Att helt säkert veta att man är chanslös är naturligtvis sämre än att helt säkert veta att man vinner men i båda fallen sänker det min motivation.

Den femte och sista faktorn är ganska stark – men ofta förbisedd. På vems bekostnad vinner jag? De flesta är överens om att det inte är särskilt roligt att vinna över sina barn till exempel. Vår empatiska förmåga säger oss att barnets förlust är större än min vinst och vid en samlad bedömning är det alltså bättre att förlora. Det är nämligen uppenbart att det omvända också gäller, barnets vinst är större än min förlust. Resonemanget är giltigt i de flesta sammanhang. En elitidrottsman sade, i samband med olympiska spel för ett antal år sedan, ”det är svårt att göra sitt bästa när man vet att motståndarna kan bli straffade och till och med fängslade när de kommer hem efter en förlust”.

Nästa gång du funderar på betygens vara eller inte vara eller prestationslönens värde, ställ dig fem frågor:
Har deltagarna valt att vara med i tävlingen?
Är vinsten tillräckligt intressant, eller förlusten tillräckligt avskräckande?
Förstår deltagarna hur det går till att vinna och kan de påverka utfallet själv?
Tror deltagarna att de har förmåga och förutsättningar att göra ett bra resultat?
Anser deltagarna att den egna vinsten är stor nog att uppväga andras förlust?

Om svaret är ja på de flesta av frågorna är ett tävlingsmoment, eller ett prestationskrav, sporrande.

Om svaret är nej på de flesta av frågorna kommer det däremot inte att fungera.

/Troed Troedson

8 november 2006

Inget nytt under solen

sd-snubben
Så har då äntligen sd-snubben i mitt kvarter fått sätta sin bak och ta plats i fullmäktige.
Media bevakade och tog givetvis bilder på detta.
Enligt rapporterna från en som kollade in skådespelet:
- Jag trodde först det var nån storstjärna som kom in genom dörren. Jag stod inne i salen och sedan såg jag fotografer och blixtrande sken. Sen var det bara sd som snubblade in...
Dagen efter publicerades nyheten. Men inga bilder på alla andra som var nya i fullmäktige!

I min kommun kom tre sd-snubbar in i fullmäktige. I fyra år har det faktiskt suttit en stillsam norrman också för sd.
Nu kommer det in två till.

Den ena av dem är så ljusskygg att han inte vill fotograferas. Han är tydligen rädd för att nåt ska kunna hända. Vad vet jag inte.
Det är besynnerligt och mycket fegt att inte våga stå för sina åsikter.
Desto räddare borde väl kanske alla de känna sig som påverkas av deras extrema politik!


Rubrikerna
Rubrikerna denna dag den 8/11-06 säger möjligen något om tillståndet i världen.
Aftonbladet:
"Därför skiljer Britney sig"
EXTRA - "Silja Line-ägarnas fylleslag"
"Klimathotet"
"Så lurar TV-bonden tittarna"

SVT-text kl. 17.05:
"Fler flickor storkonsumerar alkohol"
"Läsk ökar risken för bukspottcancer"
"Medvind för Demokraterna i valet i USA"
"Sverige fällt för Egyptenavvisning"

3 november 2006

Vilda vädret

Tänk vad det är lite som behövs!
Fem centimeter snö i området kring vår huvudstad - och då utbryter katastrofläge.
Tågen går inte, bilarna fungerar inte, flygplan kan knappt lyfta.

Folk blir förbannade, kommer för sent till skiiitviktiga möten. De missar sina unika tillfällen att få förgylla sina arbetsplats.
I TV är det rapporter om snökaoset. Man plockar in den ena ansvariga efter den andre som ska förklara sig.
- Kan ni garantera att detta inte upprepar sig, frågar en reporter.
- Nej, det är helt omöjligt att vi skulle kunna ha en beredskap för såna här saker, säger de ansvariga samstämmigt.

Hoppsan, säger jag!
Men när det hände en jordbävning och det blev en tsunami andra sidan jordklotet...då skulle Moder Svea omhulda och fixa hem svenskar i ett nafs.

Om vi inte klarar av lite snö utan att det blir katastrofläge i vårt samhälle, så kan vi kanske inte begära hjälp vid ännu värre katastrofer utomlands.

Att det sedan skulle kunna bli snö i slutet av oktober tycks ta alla på sängen. Trots att det händer nästan varje år.
Varför kan vi aldrig lära oss.

och ni som förlorade lite tid på jobbet på grund av kaoset - världen går inte under.
Ni är inte oumbärliga!

1 november 2006

Griniga gubbar

Såg ni den roliga serien om griniga gubbar som SVT visat tidigare.
Riktigt roligt, tycker jag.

Idag kom ett mail som tyckte att både jag och Kjell Bergqvist borde slå oss samman och göra en svensk variant av griniga gubbar.
Mailaren undrar också om det möjligen är så att jag påverkat Kjell Bergqvist, är kompis med honom etc.

Svaret är jag inte känner Kjell Bergqvist. Har egentligen aldrig gillat honom.
Men när jag läser vad han spyr ur sig om TV4 så drar jag på smilbanden och tycker att det finns nåt i det han skriver.

Jag gillar människor som har åsikter, som inte hycklar, och som vågar säga ifrån.
Helt underbart, faktiskt!

Och om SVT tänker göra en serie om griniga gubbar i Sverige så kan jag garanterat vara med på ett hörn och leverera godsaker att bli grinig över.

Just nu är det heja Kjell Bergqvist för hela slanten.

Läs och begrunda från Aftonbladets
sida.