Twingly statistik

31 juli 2006

The loosers longue

Snacka om looser.
Det är jag i ett nötskal.
Detta vet ni alla som läst och känner till mig lite.

Men häromveckan blev det lite vinst i alla fall. 30.0000 på två.
Ganska hyfsat.
På vaddå?
Öh...jaså....joker...men ändå....

Loosern i mig kom tillbaka när det var dags för att titta på konsert med Winnerbäck. Ingen skugga ska falla över han eller vad som skedde på scen.
Detta är mer en recension över vid sidan om....

När ni läser detta har ni säkert läst om hur bra allt var.

Bull, säger jag, och gjorde en JO-anmälan!

Som den looser jag är så köpte jag biljett innan konserten. De kunde ju vara slutsålda, typ.
Betalade över internet och hämtade biljett hos ATG-ombud.

Väl framme vid entrén var det typ 200 meter kö. Tjoho. Lerigt, sandaler av plast...
Men fram kom jag.
Och där står en och vinkar fram till ett bord.
- Kom här. Lägg väskan där.
Terrorvarning!!!!!!!!
Va, fasen nu då, tänkte jag.

Han knäppte upp ett lås på min axelväska.
- Stopp. Jag har ett par ölburkar där, sa jag.
- Okej, lägg dem i (sop)tunnan här, sa han.
- Va? Jag har betalat 340 spänn, ingen sa nåt om detta då, menade jag.
- Såna är reglerna, sa han.
- Okej, sa jag. Knycklade ihop min entrébiljett och slängde den i tunnan istället.
- Ta den, sa jag och gick.

Jag är faktiskt inte van vid såna här arrangemang och kanske jag överreagerade.
Den som nekade mig såg mig säkert inte som aggresiv, hoppas jag. I så fall ber jag verkligen om ursäkt. Jag vet nämligen inte att det är hans fel.
Utan ett duktigt systemfel.
Här fanns föreningsfolk ute för att hålla koll.

På konsertområdet är man van vid att kunna slänga ut en filt. Tugga lite kyckling och svälja ner med vin eller öl. Inget konstigt alls.

Folk säger då: på konserter gäller andra regler.
Jaså, är typ, mitt svar.
Jag har trots allt sett en del konserter.
I England, Danmark, Holland, Tyskland, Belgien, forna Jugoslavien, Grekland, Turkiet och några andra länder.
Där har tydliga regler talat om vad som gäller.

Men det är bara i landet lagom Sverige jag varit om något liknande.
Som journalist/frilans under cirka 22 år blev jag stoppad tre gånger för visitering i min väska.
Samtliga gånger skulle jag ta bilder.
Samtliga gånger gick jag där ifrån. Utan bilder.
Samtliga tre gånger blev inte redaktionerna glada. (Men det är en annan story det. Blev de lite sura och reagerade var jag i det närmaste glad. De sa nämligen aldrig att nåt var bra, även när det var in i h-e bra).

Den principen håller jag fortfarande på.
Om inget annat anges.

För f-n...ni måste ange vad som gäller innanför det stängslade området.
Får jag inga pekpinnar, regler eller vad ni vill kalla det för, så kommer jag protestera.
Och det gör jag genom min JO-anmälan.

Jag köpte grisen i säcken.

Fast....looser är ju jag.
Så vad har jag att vänta....

27 juli 2006

Insättning

Den 27:e!
Jippie! Pengar kommer in på kontot.
Fullt med köer överallt.
Folk har tydligen bara pengar en gång i månaden.
Hur de klarar resterande dagar vet i fan.

Idag skulle jag sätta in pengar för ovanlighetens skull.
Det var den enda maskinen som stod ledig, kan jag också upplysa.
Med en hela packe pengar gick jag till verket.
Pinkoder hit och sedlar dit.

Det rasslade och rasslade, räknades av bara den.
Sen spottar den eländiga maskinen ut över hälften av sedlarna!
Va fan.

Gjorde om det hela.
Men icke. Samma visa fast nu ville maskinen inte ha några av mina sedlar alls.
Skam den som ger sig. På försök tre gick det ungefär lika bra som under försök två.
Skit också.
- Vil inte bankdjäveln ha mina pengar, muttrade jag och flög in på kontoret.
En dam flyttade sig i all hast när jag förbannad kastade mig in.

Väl där inne var det bara till att sitta ner och tat lugnt. Massa folk före, ta en lapp, se glad ut.
Det blev min tur, tids nog.
Jag förklarade.
Ville ju sätta in lite här...
- Ja, och efter två försök gav jag upp, sa jag.
- Den är lite känslig den där apparaten. Minsta lilla skrynklighet och det går inte, förklarade den förtjusande blondinen bakom disken.

Och då kan avslöja att jag inte riktigt tänkte på samma apparat som blondinen.
Fick bita mig i läppen för att inte brista ut i ett högt bullrande vrålgarv.

25 juli 2006

En bild

Bussresan

Färden gick av stapeln för några år sedan. Pendlade då dagligen till mina studier som ligger tre mil från hemorten.
Kan inte säga att jag gillade det. Var en uppoffring i tio månader att kliva upp i ottan och ta sig till bussen.

Denna tidiga morgon var jag extra trött. En förkylning var på gång i kroppen och bitvis fick jag rejäla hostanfall. Då tycker jag det är gott att suga på en Fischerman, dvs dessa enormt starka karameller. Har alltid en burk i fickan med några såna. Blivit nåt sjukt det också tydligen, lite ungefär som en nikotinslav måste ha sina cigg eller snus.

Förbannat trött kom jag in i bussen och hittade min plats. Den var alltid ledig och det verkade som om alla satt på sina ”vanliga” platser. Framför mig, på platsen där man fäller ner ett säte för att barnvagn och föräldrar ska få plats, satt den lilla gubben också som vanligt.
Med sin keps i knät och manlige kollega bredvid diskuterade de vad som skulle hända på dagens jobb.

Själv satte jag mig ordentligt till rätta i sätet, lutade mig tillbaka och stoppade in en karamell i mun. Eftersom jag gillar den starka smaken satt jag och lät den sakta smälta ner.
Lutar mig tillbaka och andas tungt genom näsan.

Mitt i detta fick jag en nysattack! Kastade mig framåt och hostar mannen rakt i skallen. Ut över flinten for en salivgegga med Fischerman-smak i!

Hela bussen tittade mot mig: jag satt där och torkade mig om munnen med dregel.
Mannen vänder sig sakta om och säger:
- Jaha, där fick jag mitt straff bara för att jag inte duschade idag. Tack för denna duschen!
Fick snabbt fram min näsduk. Visste inte vad jag skulle säga men hasplade ur mig:
- Nja, jag tyckte bara att du skulle vara fin till jobbet. Ville bara vaxa upp flinten lite.
Och tog sedan näsduken och gned på hans flint!

Mannen tittade först storögt, gapskrattade sedan med världens härliga skratt. Ett smittande skratt som fick hela bussen till att börja asgarva klockan 06.30 på morgonen.
Busschauffören undrade förstås vad som stod på. Han missade två hållplatser och var snudd när på väg i diket med oss.
Hela bussen gungade av människor som plötsligt vaknat till liv.

Och mannen träffade jag flera gånger efter den händelsen. Vi bor nämligen i samma stad.
En dag presenterades jag för hans fru och dotter!

Hela hans släkt hade hört talas om händelsen på bussen och de skrattade lika gott åt den varje gång den berättades. Så på varje fest hädanefter vill alla höra hans version av bussfärden.
Blev faktiskt hembjuden en kväll till honom och hans fru.
Vi hade skitskoj måste jag erkänna.

24 juli 2006

Lets talk


Anfall är bästa försvar, heter det ju.
Det brukar jag sällan använda mig av.
I trånga situationer som kan bli lite märkliga har jag alltid kunnat prata mig ur dem.
Men det finns givetvis händelser då inte ens det fungerar.

Men att plocka fram en kniv eller dra en knytnäve är inte min stil.
Då blir det lite av hellre fly än illa fäkta.

Fast det är ju själva fan att det numera alltid ska finnas en misstänksamhet mot allt och alla.
Jag är en person som flera gånger i veckan är ute och går. Gärna i bra skor, beroende på väderlek. Under höst och vinter kan det ju bli stora kängor.

I övrigt är jag kortklippt för det mesta. En frissa som jag själv fixar med en sån däringa elektrisk pryl. Enkelt, billigt och praktiskt.
Fint? Nä, kanske inte. Men jag går liksom inte runt med en fåfängas spegel heller.

Men just kombinationen kortklippt och kängor ger folk en bild. Jaha, rasist, eller nåt annat otäckt extremt.
Bombarjacka har jag ju förstås inte. Måste nog köpa en :-)
Folk som känner mig vet att jag inte är någon extrem i detta avseende.

Att fotografera är också bredvid detta vandrande en sak som ligger mig nära hjärtat. Jag går långa promenader i byn, storstan, vildmark, eller vad det nu kan vara.
Att då ha en kamera med sig för att stanna till och ta lite bilder är inget konstigt för mig.

För mig är allt detta en bra sak att samla mina tankar, komma ner i varv, lösa problem osv. Fotograferandet gör jag av många anledningar. En är att dokumentera.
Jag tar tidsdokument från vardagen.
Inga märkvärdigheter alls. Bara sikta och tryck, på allt som finns runt mig.

Det var just en sån fotopromenad - hmm...nytt ord lanserat av mig - som det liksom blev lite av en fnurra på tråden. Kan man lugnt påstå.

Jag tar bilder över byns torg. Vid sidan om finns lite bilparkeringar.
Från en av bilarna flyger en kille upp och ut mot mig.
- Vaffan di jora, sa han, och förmodligen var det en fråga.
- Gå en SFI-kurs, tänkte jag säga. Men svarade ungefär lika intelligent som samtalet börjat på:
- Öhhh, vaddå?

- Di inte bilderna ta föffan, sa han.
Nu är jag lite full i skratt. Killen sitter i en så kallad "kebabracer", ja, ni vet, en sån där bil som kostar runt 300 upp till 500.000. Inget tak fick den stackarn heller för sina pengar...
Parkeringen han gjort är på handkapp-plats. Och visst han kan ju vara handikappad, men då är det inte fysiskt.

- Jodå, visst fotograferar jag, säger jag stolt. Och liksom visar att det är en kamera jag har om halsen.
- Ta föffan bilder bort! vrålas nu fram.
- Vad di gjora bilderna sen.
Är nog en fråga tänker jag. Och vill liksom skämta till det för att slippa nån slags märklig stämning som nu växer fram.
- Jo, jag har en webbplats där jag publicerar bilder på alla som felparkerar.

Det föll väl liksom inte i god jord, kan man lugnt påstå. Sen blev det liksom dubbelfel i tennis när tungan slinter vidare.
- Fan du! Jag skämtar aprillo, lugna dig.

Killen är nu i ansiktet på mig. Tja, det är kanske att ta i. Han är liten och når mig till bröstet. Men uppe i varv som den värsta kanin av batterityp man sett.
- Jevfla, svennefitta! skriker han fram.
Jag säger inget.

Istället går min vandrande färd vidare och den ska ta mig till min bostad.
Killen rusar in i sin bil, utan tak. Startar och kör efter mig.
Han skriker nåt jag inte begriper.
Sen kommer flera liknande bilar - "kebabracer" - och kör mycket sakta. Alla i bilarna stirrar som tokiga på mig.

Vad nu då? Tänker jag.
Jag kommer hem och ska precis öppna porten, då stannar killen till med bilen utanför.
- Bravo! Nu veta jag vad di bor. Di få fan, säger han.
- Jag kan bjuda på en kopp kaffe om du vill, säger jag glatt.
Killen fattar inte skämt alls. Helt humorbefriad, visar det sig.
Däremot begriper hans två kompisar i baksätet bättre.

- Jag känner igenom honom. Han är inte som du tror, säger en av dem.
Sen kacklas det av bara den i bilen. Nu är det ju synd att de inte har tak på den bilen alltså. Det utbryter i det närmaste ett inbördeskrig i bilen - inbilskrig.

De två killarna från baksätet slänger sig ur bilen och den lilla sportbilen far iväg med tjutande däck likt en film från 60-talet.
- Vad hände? fick jag fram.
- Ähhh, han är rökt i skallen alltså, säger en av dem.
- Påverkad?
- Nä, nä, bara allmänt.
- Kaffe då? frågar jag.
- Jodå, det tar vi gärna.

Och kaffe drack vi. Trevligt var det också. Grabbarna kom från Kosovo. Jag berättade att jag varit där och gjort besök, visade bilder från Pristina etc. Berättade också om mina kompisar som just kommer från samma område.
Ja, vi hade faktiskt riktigt kul.

Tre dagar senare kommer de två kaffedrickande tillbaka och ringer på dörren. I bakgrunden ser jag killen med bilen.
- Han vill be om ursäkt, säger en av kaffedrickarna.
- Ehhh, inget att bry sig om. Jag har redan glömt och vet inte vad han ska be om ursäkt för, säger jag.
- Han var ju aggresiv, säger nu samme kaffedrickare.

In i lägenheten och så bryggs det ånyo kaffe.
Men denna gång blir det också Slivovic' till kaffet. Grabben med bilen har tiggt till sig en flaska av sin far.
Vi dricker av båda sorterna och njuter.

Vi har det banne mig hur trevligt som helst!
Men frågan som hänger i luften från deras sida är ändå:
- Varför slog du inte till honom när han käftade emot dig så mycket?
- Den som griper till våld visar att hans argument är slut. Om det blåser hårt, kan man antingen vända ryggen till eller bygga sig en väderkvarn, säger jag.

Jag får tre fågelholkar tillbaka. De gapar stort och jag får ta orden om och om igen. Berättar att det är kinesiska ordspråk.
Sedan denna händelse har jag i alla fall tre nyfunna vänner livet. De tutar glatt och hälsar när jag är ute. Bjuder hem mig på massa konstig mat.

Om vi öppnar våra sinnen och tar in vad som finns runt oss istället för att gå på den aggresiva stilen så skulle mycket vara vunnit.

23 juli 2006

Svenskar i utland

Hur många svenskar finns det egentligen i Libanon?
Nu närmar vi oss siffran 7.500 svenskar som ska eller har lämnat Libanon.

För mig är det en gåta att det kan finnas så många.
Kanske det är så att många har dubbelt medborgarskap.
Detta borde media kolla upp lite bättre.

17 juli 2006

Girighet - Människans förfall

Juventus.
Smaka på det. Det känns verkligen i munhålan, man kan liksom rulla runt det likt en fin konjak, känna och nå höjder.
Nu smakar det väl mest hästskit i truten.
Ja, och det beror inte enbart på dålig tandborstning.

Juventus har spelat i den högsta ligan i 100 år, tror jag. Och nu händer så grejen.
Ner till Serie B och starta då på minus 30 poäng. Tjohej!
Hur kunde det gå så här snett?
Anledningen stavas givetvis pengar, dvs det finns folk som vill dyka i slantar som Joakim Von Anka. Och när de väl fått in lite vill de ha mera.
Girighet är och kommer alltid vara människans största förfall.

Juventus, Lazio, Fiorentina och Milan. Fyra stora klubbar i stövel-landet som fejkat och gjort upp matcher. Man har alltså lurat alla, innan ens matchen börjat spelas. Domare har också påverkats.
En hel klan med människor har sett till att spelare som skulle möta Juventus inte gick för fullt i matcherna.
Lägg till att spelare också arrangerat illegal vadhållning.

Det finns banne mig inte många författare som hade kokat ihop denna soppan! Åter igen så överträffar verkligheten dikten. Denna gång med råge.

Var det värt priset?
Tja, det får man fråga de spelare som fått extra betalt för att inte spela så bra som de brukar. Och alla direktörer som roffat åt sig. Nu döms de och fallen blir många från de höga stolarna.
De braklandar och inte många tycker synd om dem.

Förmodligen har de också stoppat undan slantar lite här och var så att de klarar sig.
Själv blir jag bara förbannad.
Nu ska man givetvis inte tro att alla klubbar i Italien bedrivs på samma sätt. Men det finns ju onekligen en del frågor man kan undra över.
Detta eftersom både förbundsordföranden och domarchefen nu stängs av från all fotboll i 4,5 år respektive 2.
Ett par domare stängs av också.

Straffen är hårda. Men frågan är om de är tillräckligt hårda för att skrämmas. Knappast.
Därför att om det under något år eller två går att fiffla undan tillräckligt med slantar, så är folk villiga att ta en risk. Även om den nu skulle innebära några år i en lokal bestående av ett rum med begränsad utsikt, tillsammans med fri kost och logi.
Tja, då slipper de ju plocka av sina slantar också under den tiden!

Nä, jag vet sannerligen inte vad jag ska tycka om eländet. Helt förkastligt är det i alla fall.
Emellanåt dyker samma snack upp även i den lilla ankdammen som heter Sverige. Även här så kan vi ungefär vart femte år läsa om fixade matcher, vadslagningar etc.
I brist på bevis så brukar det sedan ebba ut.
Kanske det finns en kultur kring toppfotbollen där alla gör lite sånt här fifflande?

Jag vet inte. Men jag kan fundera.
En sak är säker: Ju mer pengar du fogar över, desto större möjligheter att verkligen sätta rörelse på dem så att ingen hinner ifatt dem.
IFK Göteborg var ett ganska bra bevis på detta.

Om vi tror att det som hände i Italien inte kan hända/sker i andra länder, då tror vi fel.

Till sist ett par kinesiska ordspråk:
Om du tror att du vet allt är du dåligt underrättad.
Den som ställer många frågor ökar mångas visdom.

Utanförskap - dålig svenska

Utanförskap!
Vad är det för något.
Inom den borgerliga alliansen så tjatar man om att si och så många finns i detta utanförskap.
Typ som om det vore ett annat land.

Vad de av någon märklig anledning inte berättar är att dessa människor i allra högsta grad ingår i samhället.
Det är minst sagt märkligt att man ens kan och får benämna en gigantiskt stor massa människor likt en slags svulst på samhällskroppen.
De tär på kostnaderna - tar pengar från alla som betalar skatt. Pengar som kunde gått till en hel hög massa annat...
För det är ju det de menar.

Tydligen har de inga större kunskaper än så här. Bara låter sig ledas av att säga saker som kommer röra runt i soppan och fiska efter minst lika dumma människor som nappar.
Folk som nu sägs leva i utanförskapet gör ett jättearbete på en mängd områden. Man kanske stannar hemma och hjälper en släkting i sitt boende etc.

Arbetslösa ser till att utvecklingen på löner mm, hålls nere.
Det finns en stor apparat kring de som finns i utanförskapet.
Det här kan och vet alla som känner till lite om hur ett samhälle fungerar.
Annars är det ju ganska enkelt att rådfråga en handfull ekonomer.

Jag gillar inte ordet utanförskap.
Ett ord som är helt åt helvete fel!
Kan man inte anmäla de politiker som säger så? Jag tycker banne mig att det är smått kränkande - trots jag inte tillhör denna stora grupp som sägs vara 1,5 miljoner människor.
Språkpoliserna - var är ni, nu när man behöver er som bäst.

15 juli 2006

Gud

Jag tror inte på gud!
Om denna fanns så måste det varit en förbannad dåre.
Inget annat än en idiot, typ en sverigedemokrat eller liknande.

Om Gud skapade människorna hur i hela fridens namn kunde denne skapare fixa till så att män skulle bära pung?

Två påsar som inte tål speciellt mycket ska hänga utanför den manliga kroppen!
Det behövs ingen kraft alls för att få män ur stånd(!).
Landar en fluga och traskar runt på pungen så gör det ju nästan ont.

Din förbannade skapare - gud - hur tänkte du, egentligen?
Hmmmmm...kan möjligen gud varit kvinna?

5 juli 2006

Citat

- Det ska löna sig att arbeta!
Detta förbannade mantra rapar partiledaren Fredrik Reinfeldt fram hela
tiden.
Oemotsagd också!

Otroligt! Men eftersom nu ingen säger det, så ska jag säga det:
- Reinfeldt, det lönar sig att arbeta, redan idag. Ta ett riktigt jobb
så får du själv se!
==============================================

Könskampen rullar på. Som den brukar, med andra ord.
Unga kvinnor säger sig vara förtryckta och ska sedan förtrycka männen
tillbaka.
- För vi har ju varit förtryckta i hundratals år, så nu är det vår
tur, skriker barnrumporna.

Det är när jag hör sånt som jag verkligen tror att det finns häxor och
att de kan bli jätte-gaaaaamla.